Resan till Dahomey...och hem till Allemansängen...

Ateljé Living Room

www.DigitaliaGalleri.se
Ateljelivingroom@hotmail.com



Nickes fru, Bodil, hade inget emot att Melle och hans färdkamrat, Torsten, som egentligen heter Lena, lånar motorcyklen med sidovagnen till afrikafararna.

Efter modigt övervägande beger sig således Melle och Lena ut på en äventyrsresa som ingen annan av bikergänget ens kan tänka sig, och efter många dagars strapatser är de framme vid det land som man idag kallar Benin, men som före 1992 hette Dahomey, det land där djambetrummorna dundrade mellan byarna och där ursprunget av jazzen spirade fram. Egentligen kallade man den musiken för jass, men eftersom den hade en sexuell klang blev det tillslut jazz.

På sin väg mot Benin färdades man genom Burkina Faso, ett fattigt land dit pingströrelsen i Södertälje skickat missionärer till en skola för pojkar som är hemlösa. Från en seondhandbutik i Viksängen skickar man medel dit för att de unga männen skall få sin utbildning.

Melle och Lena (Torsten) finner lärare där som har kontakt med Pingstkyrkan i Södertälje och ger dem anvisningar om en missionsstation i Dahomey som håller på att byggas av en präst i Eskilstuna.

Efter en tid tillsammans med missionsrörelsen i Västafrika åker de ner till hamnen som heter Novo Porto, där tusentals negrer tvingats vandra ombord på stora segelfartyg och fjättrats invid varandra djupt under däck och fraktats till Karibien och södra Nordamerika som slavar. Det är därför denna del av den västafrikanska kusten kallas Slavkusten.

Från Porto Novo reser man på BriggenTageDanielssonsHjärta till Haiti där många svarta kvinnor togs upp i slavägarnas familjer och födde barn som kallades creoler. När dessa kom till New Orleans utvecklade de den musik som de lär sig från sina förfäder, jassen, och snart växte det fram en musikform som vi kallar creoljazz. Vi känner till en titel på en sådan: King Creol.

Luis Armstrong väste upp under inflytande av den gamla jazzen och han förde den vidare till västerlandet, och dit är nu en motorcykel med, och en utan sidovagn, på väg över Atlanten den blå. Från Trosa och upp i Flodområde 63 är nu BriggenTageDanielssonsHjärta på väg uppför Sillen och Mölnboån, förbi Kvarnen, genom Lillsjön och under Nysundsbron och upp längs MilkRiverValley till sin ankringsplats invid den Krokiga Björken vid AkterKastellet...

Efter två dagars vila på "Världshuset" åker man vidare mot allt arbete på Allemansängen där den vedeldade bakungnen skall förverkligas och en krog byggas intill Mellvigkyrkan där en ny världsbild växer fram som vilar på Ingvar Åstrands idé om himlakropparnas trädgårdsliknande framväxt utan några hisnande hastigheter.

På Harrys krog kommer man i alla tider att käbbla om knappsnurans princip vilken är värd att skriva en särskild roman om...

Förlåt, en Visans vän, men islandshästar måste det finnas i stallet på Allemansängen - 

sedan får Ulf Lundell dikta hur faen han vill...

                                                               ***
                                                                 *

Kanske finns där vissa drag av mig själv hos alla mina romanfigurer, ja visst är det så. Men där finns också karaktärer från min barndoms lekplats, Gulagårn och Röda Gården där Hasse och Berra, två bröder i min ålder bodde, och filmskaparen Torgny Hallberg, den mångfasetterade grabben som jag gått flest klasser tillsammans med. Att det visade sig att Torsten var en tjej är kanske inte så konstigt då en av våra bästa vänner i småskolan var en flicka som hette Kerstin, en riktigt stadig donna som jag fick rida på då vi stred på hästar och brottade ner varandra. Det var på skolgården det. Den unga damen som äntrade sidovagnen och bytte densamma mot bönpallen bakom Sacke har en diametralt motsatt karaktär. Tillsammans liknar de bilden av de svarta och vita dropparna i den kinesiska vishetsläran; de vi kallar Yin och Yang.

Om Allemansängen har jag skrivit en dikt, en av mina bästa, och tillika kortaste; här kommer den...

 Du har en äng,

led dit en häst.

Flickor älskar hästar,

pojkar tycker om flickor.

- Låt grabbarna slå gräset!      

Man kan inte förstå allt!
men...
här ovan visas min symbol för alltet:
 Allah ?!?


Vi fortsätter:

                                                               Mammor och pappor

                                                                   och små barn;

                                Vi har en äng...


Rumpnissarnas mormor har verkligen en äng, Allemansängen, och deras Morfar (MoffaFridolin)

har en liten röd stuga med vita knutar där minnenas mjölkström flyter förbi med mångahanda objekt från flydda dar.

Läs gärna om Moffa och hans Rumpnissar som ska segla till Söderhavet och rädda Pippis pappa,

Efraim Långstrump, men kommer uppströms på grund av ungarnas alltför omogna beteende, och

hamnar utanför ------------------------Nådhammar --------------------------

där Arlas Källa finns. De vänder då och far med full fart in i Korpberget så att bara AkterKastellet

sticker ut. Det är då man bildar företaget Moffa & Co som nu uppgraderats till:

                                               Atelje Living Room

internationellt registrerat i England, men ...

         Ateljé Jerry Linder på Bolagsverket i Sverige .

http://WahlingeMarket.blogspot.com  handlar om Vårdinge i MoffaFridolins tappning.

Om du vill veta mer om mina närmaste beslut om AkterKastellet, som nu skall heta "Världshuset",

får du gå in på Inskolningen /  FridolinPinYin , där finner du en deklaration om

hur vår stuga skall användas för övernattning ett par dygn, när vandrare och cykelburna ungdomar får

hyra in sig medan man utforskar MilkRiverValley, det vill säga området runt Långsjön i Mölnbo.


Beträffande The Bikers, ungdomarna som söker sina rötter i Flodområde 63, får vi betrakta Safarin fram till Allemansängen som det första verket i Moffa Fridolins Kort-Romaner som börjar med

                                     The Bikers in MiddleMilkDominion, det manus som

                                          Öknebo Häradsteater

                      kommer att framföra i sinom tid på internationella scener; kanske blir det en   
             
                       musik-teater...MUSIKAL...i...det blå...

Och du, gillar du att forska i Sörmlands historia, samtidigt som du vill ha lite äventyr?
då rekommenderar vi en tvådagars utflykt till Moffa & Co´s lilla stuga med en sängplats för 2+1, med utdragssoffa för två. Två personer rekommenderas dock...

Stugan ligger vid MilkRiver i landet MilkriverValley i Flodområde 63, mitt för Vatt-Annas äng där Hanna-Vanna föddes utan fungerande ögon, men med ett absolut gehör.

AkterKastellet är Moffa Fridolins "Världshus" där hela jordens kunskaper finns lagrade i ett magiskt skrin där Gralen gömmer sig.

En del finns att frammana i din egen mobiltelefon, den Moffa kallar FICKTEATERN...

Se vidare på: http://FridolinPINYIN.blogspot.com ... för närmare information...

Välkommen åter / Jerry Linder / alias Moffa Fridolin!  Hallå! vänta ett tag, vi är inte färdiga än...
musikalen, musikalerna skall komponeras inom Flosområde 63, men vi har ju också Flodområde 61, där Mälarens vatten strömmar ut genom slussen i Vår lilla stad, som den ryske författaren
Fjodor Dostojevskij skrev i boken Bröderna Karamasov.

Genom vår lilla stad  rinner en strid flod ut i vårt innanhav och för att reglera Mälarens yta har man byggt en sluss, liksom man gjort i huvudstaden. Vår sluss är för liten för att ta emot riktigt stor båtar, fartyg som är kostnadseffektiva, och därför vill man möblera om i slussområdet mot vår vilja. Om detta vet VilleValleVillfarne en hel del, och när han öppnar näbben och beklagar sig över sina höga chefers vidsynthet, råkar han trampa på ömma tår och därför blir hans väg mot den totala förvissningen om alltings djävlighet en snårig stig som till slut får honom att slå sig ner i ett annat flodområde: Flodområde 63... Om detta skall vi komponera en kabaré: Kabaré Flodområde 61 som handlar om A Rider & The Bikers in MilkRiverValley, a Canyon in MiddleMilkDominion...

Bikermöte hos Nicke och Bodil i Edeby...

Ateljé Jerry Linder

www.MilkRiverUniversity.se
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
www.DigitaliaGalleri.se

Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539  

En motorcykel med sidovagn står inrullad i skjulet bakom huset som ligger vid sjön. Vägen dit går längs en lång raksträcka mot Edeby Gård som ligger en kort bit från Fruängsberget som är en makalös höjd från forna tider med utsikt runt hela horisonten. Det är dit upp man är på väg...

The Bikers har lämnat sina bågar för ett tillfälligt äventyr med Sigge som guide. Han har gått dit upp från två håll, dels från öster längs vägen som går nästan ända upp, dels från järnvägen som tangerar vägen till Kattnäs gård. Han ställde då motorcykeln vid vägen upp till ett ställe som hette Dillnäs.

Märkliga namn ty båda namnen finns invid sjön Klämmingen. Han åkte in vägen som går till Lämbonäs som är en sommarkolloni ägd av Stockholm stad.

På väg upp mot toppen av Fruängsberget såg han då att vildmarken en gång varit uppodlad och att grunda diken ledde bort vattnet till ett avlägset utfallsdike. Den här gången var det det gamla gänget som förenats igen på en för dem ny miljö.

Här, säger Sigge, och pekar på en rördubb som någon borrat hål för och bankat ner i berget, här var min morfar på 70-talet och mätte längder och vinklar ner till vägen som går mot Grävsta, det var då tåget tagit flera personer och man blev klar över att en bro måste byggas på vägen som går till Norrvrå och vidare mot Lämbonäs. Man kan åka med hojen till höger vid övergången vid Norrvrå gamla station och komma till Långsjön i Vårdinge, ja praktiskt taget ända till AkterKastellet mitt för Vatt-Annas Äng, men sista biten är en gammal körväg för häst och vagn och den absolut sista vägen är avgrävd, men då är det inte långt att gå.

Tjena, säger Melle och riktar blicken upp i Himlen, här vill jag bygga ett kapell.

Nu är det "Torsten" som tar vid: - Jag undrar var du inte vill bygga ett kapell, ditt begär av andligt byggande vet inga gränser. Och så skrattar både hon och Melle, som egentligen heter Mellvig.

Men det är sant både och. Melle blir nog präst till slut, frikyrkopräst i egen församling; Bikerpräst kanske, en ny sorts schaman med sidovagn...

Du Nicke, säger han, kan inte jag få köpa din båge med sidovagn? "Torsten och jag har nämligen suttit uppe flera nätter och läst kartor, vi skall puttra iväg till Slavkusten, till jazzens förlovade land, Dahomey som idag heter Benin sedan 1992 då man bytte namn. Därifrån skall vi åka till ett land längre in i Afrika som heter Burkina Faso där Pingstkyrkan i Södertälje har varit med och byggt en missionsstation för husvilla pojkar. Vi har fått uppgifter från secondhandbutiken i Viksängen, en fantastisk plats där flera polare från Bikercafét Rosenhill brukar träffas på tisdagar.

Jag måste fråga frugan, säger Nicke, hon är delägare i bohaget nu. Bodil har ett gott öga till sidovagnen, men jag vet att hon har ett gott hjärta också, och det gäller ju er två, annars skulle det nog inte gå alls.
För min del, kan ni gärna låna hojen, men går den förlorad vill jag ha en slant för den. Vi kan väl tänka på saken...

Sigge, du som har en morfar som var kartläggare i komunen, kan du säga oss, Kirsi och mig var vi har närmaste triangelpuntsberg sett från vår inmutning på andra sidan Långsjö?

Det finns en gammal punkt av första ordningen, det vill säga avståndet mellan dessa punkter är omkring tre mil, som heter Galghornsberget och ligger bortom Vårdinge By. På den punkten stod ett gammalt vinkelmätningstorn som var 15 meter högt, då Arne och hans mannar förberedde längdmätning med "laseråttan". Men tornet var så dåligt 1970 att de måste lappa det, och då blev det stabilt för att mäta mot. Nästa punkt av första ordningen  heter Hummelmoraberget och ligger ett stycke från vägkorset in på sjundavägen mellan Järna och Nykvarn. Om vi vill se ännu längre norrut kommer vi till ett berg som heter Bårsjöberget inte långt från Tuna sportstugeområde vid Malmsjön i Enhörna.

Det måste ha varit ett intressant jobb att åka över hela kommunen och besöka alla triangelpunkter, säger "Torsten", men är det sant att de klättrade upp i alla träd som stod i vägen för sikterna, hade de inga stegar?

I början hade de faktiskt inga stegar, men snart fann de en stegtyp som det gick att sätta ihop, varje del var på tre meter, så att de kunde klättra på stege nio meter. Men sedan kunde det vara tre meter till att klättra på grenar. Ibland var det bara en gren i vägen, och den sågade man ner med bågsågen som hängde i bältet när man klättrade. Stegen hette - kottplockarstege - .

Du kan tro att man har hört en del om morfars bravader när han var ung. 1970 var han vid pass 27, en man i sina bästa år. För det mesta var man tre man i laget, men då mätningarna gick av stapeln var de fem. Det behövdes så många hantlangare när man skulle resa master och ta ner. Det hände att man tog ner en 12-metersmast på två man, men det var spännande. Högst uppe i toppen satt ett prisma som inte var av det billigaste slaget. En gång när kontoret var och tittade på blev morfar lite distraherad och glömde ta bort locket för prismorna, då klättrade han upp i den skrangliga masten och tog bort det och gjorde sikten fri; en sådan grej går inte att försvara; det är som att åka i 100 knutar på Sjundavägen, men nog gick det bra den gången.

Jag tycker jag saknar en, säger Nicke, det känns lite tomt när inte Svempa är med. Men så är det då man har familj att tänka på, han har fått vara fri ändå rätt många år. Jag tror att de har skaffat bil nu, en Golf, - Das Auto -. De skulle hämta en av pojkarna som varit på lägerskola på Stensund nära Trosa.

Det finns en folkhögskola som jag skulle ha gått på om jag inte varit så mekaniskt intresserad, där utbildar man fritidsledare...nej, nu går vi hem och får oss en bit. Bodil väntar med maten, om jag inte misstagit mig så blir det gös till middag. Grannen brukar förse oss med fisk som han tar upp i Långsjön. Gädda, gös och abborre är de vanliga sorterna, men det finns även en fisk som heter sutare, den är god som fan om man röker den, men den är inte så vanlig.

Förlåt, säger Kirsti, finns det ingen närmare triangelpunkt?

Jo, visst fan, jag glömde helt bort mig. Det finns en på TV-tornet som gubbarna markerade där inför anläggningen av stomnär över Mölnbo 1975-76. Den gamla punkten som Vägverket markerat i centrum av tornet hade frusit loss då Arne och kompani kom dit. Tur att man markerade den nya så att den inte kom i vägen för tornet som man senare satte dit. Från den har man sikt till Rösjöberget och Gnesta Vattentorn.

Såja, är du nöjd nu, kom så går vi...

HannaVanna´s SvartVita ... TankeVerktyg ... Musikalen...

Ateljé Jerry Linder
www.MilkRiverUniversity.se
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539 

The Bikers väg till Wåhlinge Marknad...

Moffa & Co på AkterKastellet har studerat världen på ett sätt som kommer att bli den nya organiska metoden. Den innebär att livet beror på elektromagnetiska vågrörelser som kommer från alla andra kroppar, både utifrån universum och inifrån jordklotet, och alla andra materiella enheter. Allt är skapat av elektromagnetism och det som för oss är av största vikt är att våra hjärnor fungerar som de ska. Våra kroppar är bara redskap för våra viljor, nog så viktiga i det stora hela.

Det som förvånar den etablerade vetenskapen är att vårt sätt att se på världen är totalt annorlunda;
Vi, Moffa & Co, tolkar signalerna från kroppar så att den elektromagnetiska strålningen verkar utåt, som värmestrålar från en ugn, så att alla stöter på alla, inte dras till varandra utan tvärt om. Därför kan himlakropparna röra sig på himlapellen med en måttlig fart i gängse banor, som blommor, träd och buskar rör sig i rumtiden, inte rusa från varandra som Big Bang. Att kroppar till syns attraherar varandra beror på en slags strålningsskugga, ett vakuum, som bildas mellan kropparna. Större kraft då kropparna är nära varandra, mindre på långt håll. Ta förhållandet jorden och månen. Genom att jorden även har en radioaktiv kärna kommer månen att sväva i kraftfältet mellan solen och jorden i stort sätt. I den skugga som månen åstadkommer lyfts havet många meter upp mot stjärnhimlen, som naturligtvis påverkar havet, men inte lika mycket.

Det handlar då om Ingvar Åstands idé där en stråle från en stjärna tappar energi på vägen genom rymden, och därvid går från hög frekvens till långa vågor som rör sig fortare och fortare. Frekvensen gånger våglängden är 300 000 km i sekunden sade Einstein, och det kan i princip stämma. Det betyder att vågorna rör sig fortare då de slätas ut, sett i riktning från A till B. Men i den bana som impulserna i verkligheten går är hastigheten C som Einstein sagt. Det hela handlar om det vetenskapsmännen kallar Dopplereffekten. Den logaritmiska spiralen visar i princip hur ett genomsnitt av ljusflödet tar sig fram utefter den linje som vi analyserar.

Dopplereffekten kan tolkas på två sätt, men om man ser rörelsen som vi ser den blir den lättare att förstå, ja man kan faktiskt i viss mån koppla in känseln i fenomenet. Det är så vi känner det då vi vandrar genom livet, särskilt då vi är svaga och lite deprimerade och går i väggen...allting liksom ramlar över oss. Men en depression går över och så leker livet igen... då orkar vi tackla tillbaka.

Två bröder kom till Vårdinge, till Nådhammar, i nådens år, och byggde upp ett företag som kom att omfatta hela världen, och beröra världens barn; företaget heter idag ArlaFoods. Båda bröderna var blinda.

Nådhammar gränsar till Hjortsberga, säteriet som kom att delas upp i många småbruk. Unga människor fick låna pengar av ett statligt kreditinstitut för att komma i besittning av ett sådant. Många av dessa köpare skulle förmodligen ha brutit upp från Sverige och seglat rakt över Atlanten till Nordamerika om de inte fått investera i brukbar jord här hemma. Det här var omkring 1918 då Pappa Henrik var 8 år och fick börja göra rätt för sig... det var hårda tider; August Strindberg var en av initiativtagarna.

Min pappa och mamma fick tillfälle 1963 att köpa en liten stuga, röd med vita knutar, som ligger alldeles vid vattnet intill Korpberget. Nu är den min. På andra sidan sjön finns den gammal torpgrunden till Vatt-Annas stuga på gränsen av de båda nämnda gårdarna. Den här platsen har kommit att betyda en hel del för mig på senare år, för där har jag förlagt en flickas uppväxt; Vatt-Anna som står i naturlig storlek på Torekällberget. I hagen på andra sidan har det i alla tider gått kvigor och betat på somrarna... nu är de borta... och det finns inga mjölkkor kvar i Vårdinge, bara hästar. En gård i Vårdinge har dock 60 mjölkgetter.

Här fortsätter nu min berättelse om The Bikers :

Sacke, the Bikerman, och den unga flickan som följde med Nicke i sidovagnen, har hyrt roddbåten vid AkterKastellet för två dygn och rott över sjön och plockat blommor på Vatt-Annas äng...

I den unge mannen spirar en känsla han aldrig känt förut, en jordhunger och en längtan att bygga och bo; han drömmer om ett nybygge på denna fagra plats.

Kirsti, flickan från kyrkan i huvudstaden anar inte vilka krafter som väller fram i hans ludna bröst. Själv är hon rädd för att hans vilja att verka blir för stor för hans förstånd. Själv önskar hon bara att få läsa och bilda sig, skaffa barn och låta dem växa och själva läsa, kanske på universitet och slå sig ner någonstans. Det här är väl inte en plats där man kan utvecklas till en människa bland människor.
På vintern finns inte en människa på flera kilometers avstånd; och ingen riktig väg finns det som går ända fram hit till torpet. Jo, en permanent bostad finns det på andra sidan sjön, det är så sant, alldeles ensligt är det inte. Här har folk bott och verkat i alla år tills landet utarmades i och med att jordbruket mekaniserades och allt folket drog in till stan.

Allt är ett och allt upprepar sig...det är ett gammalt uttryck... och det är nog med sanningen överensstämmande. Ungdomen av idag har tappat kontakten med mormors farmors mor och far som arbetade här på fälten och i skogen liksom Vatt-Annas fosterföräldrar. Dels åt godsherren, och dels på torpet, som de hade till låns om de utvidgade arealen. Det fanns herrar, som när torparen med stor möda gjort marken odlingsbar, tog tillbaka torpet och lät torparen bryta ny jord längre bort.
Denna strävan har gjort jorden värdefull, och nu är den alltför dyr för en yngling som saknar medel.
Hur ska samhället bära sig åt för att unga människor af Folket skall kunna etablera sig och bryta upp marken på nytt så att den blir användbar. Kanske inte för att beså, odla jorden, utan för att odla orden som har  stor kraft, om man använder dem på ett humanistiskt sätt. Låt oss anta att Kirstis drömmar om ett företag som med en holistisk grundsyn (ett tämligen nytt paradigm), skall revolutionera MilkriverValley i MellanMjölkLandet långt uppe i norr.

MilkRiverUniversity, som grundades av Moffa&Co när barnbarnen var små, symboliseras av flotten som kom farande med strömmen som till slut når havet i Trosa Hamn. Flotten frös fast i isen under kraftledningen på vintern och kom till Oxsundsviken när vinden drev den tillbaka en varm vårdag.

Sedandess har den legat ankrad (i träda) vid AkterKastellet. Där har frön, från träden som finns i närheten, grott och nu finns där träd på flotten, och långa sugrötter i vattnet, rötter som inte kan rota sig eftersom flotten är mobil. Näringen tas direkt ur vattnet, precis som bildningen kan hämtas direkt på nätet.


MilkRiverUniversitys förlaga
På 15 år har naturen skapat denna plattform av sig självt.
Vad kommer inte att hända på nätet om Rumpnissarna vårdar denna med förstånd.

När Kirsti tar fram sin mobiltelefon; Fickteatern, kan hon söka direkt på Google och finna kunskaper om The Bikers in MiddleMilkdominion, och där hitta uppgifter om sig själv, hur hon och Sacke nu funderar och tänker på mycket som hon aldrig tänkt förut, särskilt som hon fått klara besked att ett frö har fäst sig vid hennes livmodevägg och satt stopp för de månaktiga blödningarna som besvärat henne i många år nu; nu börjar livet på Wåhlinge Marknad...med HannaVanna´s holistiska tankeverktyg...den i tidrummet växande musikalen: Hanna-Vanna i Svartputten...

Det var här "spelmannen" Hanna föddes och Anna bodde... tills ångmaskinerna kom...
och folket flydde till fabrikerna i stan... sök på webben: www.AkterKastellet.jerrylinder.se ... och,
om du inte varit med från början, sök upp: Höga konsten i MiddleMilkDominion...The Bikers safari...

Bikermans hjärnspöke...på Vatt-Annas äng...

Ateljé Jerry Linder

www.DigitaliaGalleri.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539  

Vi har nu åkt ett varv sedan jag for till Gnesta för att se på konst uppe vid Gamla Vattentornet och kom ner på Storgatan, på Café Thekannan och mötte mitt livs första Bikergäng.

Det har varit en spännande period och Lotta har varit med hela tiden, dotter till min spelkamrat i vårt skiffleband på Dalgården i Södertälje och som bor i Örebro där jag själv är född.

Kirsti från S:ta Claras Kyrka i centrala Stockholm är visserligen en fiktiv person, men allt som delsträckor på Vägen västerut avverkats har hon antagit mera levande dimensioner. Det var hon som
dejtades av Nicke med sidovagnen, men som hoppade över till Sackes bönpall vid Vårdinge Kyrka och for med honom på nybyggarstråt.

Men Nicke var inte ledsen för det, två i ett skal som älskar dikt och fantasi går aldrig bra ihop i långa loppet där allt är ett och upprepar sig. Nej Nicke kan utan tvekan unna Sacke, som är en hård typ, en vän brud som tänker långt fram i tiden; ska vi säga bröllop i Vårdinge Kyrka och ungar dussinet fullt. Nej nu tog jag i, men tre fyra stycken att fostra. För att gå händelserna lite i förväg så blir Sacke och Kirsti, som flickan i kyrkan heter, pionjärer på en missionsstation som ligger på Nådhammars mark mitt för AkterKastellet där Moffa & Co har sin MultiMediaSmedja...

Platsen, som det motorcykelåkande paret slår sig ner på, var förr ett torpställe precis på gränsen mellan Nådhammar och Hjortsberga och det var dit vår Vatt-Anna bars då hon skilts från sin biologiska mor som höll på att drunkna i bäcken som går ut från Lilla småsjön. Den går mot dammen som ägaren på Sågartorpet byggt för att samla upp vatten från Småsjöarna. Det var i mars månad som Annas mor, Maja, förlorade greppet om det nyfödda barnet. Hon ville dölja för omvärlden, när hon halkade och ramlade baklänges så att isen brast. Hon vågade inte namnge barnets far, som var en högt värderad man från Skeppsta.

Anna blev funnen under en gran intill bäcken när jägaren på Oxsundsvik var ute och rastade hundarna. Det var efter det han gjort något som fick hans nerver att knollra sig; han hade gått över Långsjön med sin ofärdiga dotter vars ögon var outvecklade så att hon aldrig skulle kunna klara sig i denna världen. Därför tog han genast barnet ur sin hustrus sköte och lade henne vid svartputten på en tuva där hon skulle ligga mjukt. Han gjorde det som ett offer till Odens ära...tänkte han.

När han sedan kom hem igen tog han hundarna med sig och gick upp till Småsjöarna. Det var då hundarna väckte hans intresse och fann Anna i en gammal jutesäck. När han kom hem igen lade han barnet vid sin halvt avsvimmade kvinnans bröst där ungen, bortbytingen genast tog för sig. Just så betedde hon sig resten av livet, och när hon träffade sin bortbytta syster, Hanna-Vanna, var båda lika gamla på timmen, och från samma ort på stjärnkartan över vintergatan; milk-stream...

Orsaken, ja allt har en orsak, till att Anna bytte plats med Hanna, sägs det, var att ingen skall kunna spåra vem Södertäljes Vatt-Anna egentligen är, och likadant med hennes mor, Maja, som kom från Ekerö, Hammora kvarn, dit hennes morfar kom en gång från Leksand när hans far dog i en gruvolycka nära den riktiga Konsta, vattenhjulet, som står som modell av Konsta, vid Claes Olsson´s vid Insjön. Det var då hjulet ännu roterade av strömmande vatten från Järnberget. På andra sidan berget finns det spår efter en annan metall, nämligen koppar. Samma berg, två karaktärer, ack ja så var det också med pojken, Vatt-Annas morfar, som såg sin far för sista gången när denne bars nedför berget av starka gruvarbetare, för att dö för alltid, eller...

Känner du Claes Olsson. förmodligen inte. Det sägs att han hade en farbror som hette Andersson i efternamn. Denne Andersson hade många arbetskamrater som hette andersson. Därför ville deras arbetsgivare att han och en till skulle byta efternamn och det gjorde så. Ja inte med varandra utan en fick namnet Åhlén, från Åhl, socnens namn, och en Holm, och det var han som var farbror till Cleas.

Åhlén och Holm drev sedan en firma ihop, Åhlén och Holm,  och sålde ett fotografi av kungafamiljen som sattes upp på många utedass på den tiden. Åhlén ville satsa stort men då hoppade Holm av.

Åhléns hade snart över 400 anställda där uppe i Insjön när han fick för sig att han skulle flytta sin verksamhet till huvudstaden. Då fick Claes erbjudande att flytta med, men han hade ingen lust med det. Han startade istället eget. Genom att knyta förbund med SJ och Posten fick han fart på sin verksamhet. Genom att köpa in prylar som vanliga grabbar gick och längtade efter gjorde han succé, och verksamheten växer fortfarande med utgångspunkt från de djupa skogarna intill Siljans ände, inte långt från Siljansnäs där det finns ett litet flygfält som får stor betydelse för Sacke, the Bikerman och hans Kirsti.

På denna geografiska ort sitter nu Sacke och Kirsti på en sten intill en tegelhög där skorstenen och bakugnen fanns uppmurad på Vatt-Annas hus; och det är nu som hjärnspökena glider in i den substans som Sacke har innanför skallbenet, Sacke som i alla tider varit en högst realistisk person; och nu händer detta: Han har blivit ansatt av den helige anden och ser möjligheter som få kan se idag då sanning heter pengar. Det är nu hans ideella projekt gestaltar sig mitt framför ögonen på Kirsti, som inte ser annat än blommor och hör humlornas surrande. Visserligen har hon studerat den sexinspirerade Linné som skickade många lärjungar ut i världen, men inte kunde hon ana att även hon nu höll på att bli en sådan, nej aldrig i livet, möjligen var hon Guds barn...

Ja, säger Sacke, när Kirsti påtalar humlorna, jag börjar ana varför humlan kan flyga och fåglarna sjunga. Det är så att de allesammans vill bygga bo...


Nicke behövde inte vara singel någon längre tid, bara så där trekvart, sedan hade han en annan fröken i sin sidovagn. Som du minns gjorde några pojkar sabotage på sin lärarinnas cykel. De släppte ut luften ur hennes cyckelringar och på så sätt kom sidovagnen till pass. I densamma åkte hon med Nicke och efter dem en hel skock med elever som skulle till Nådhammar först och sedan tillbaka till Solvikskolan. Före och efter dem åkte fem Bikers.

Att Nicke och hans medpassagerare, Bodil, sedan hamnade i Edeby, nära det gamla nedlagda marmorbrottet är kanske inte så konstigt eftersom Bodil hade en väninna som bor just där. En medelålders, mycket vacker och intelligent dam från ett avlägset land, som är med i det kommunala planeringsarbetet.

Nickes föräldrars föräldrar och släkten långt tillbaka har sitt ursprung i Hölö, och därför är han mycket intresserad av hembygdsarbetet där, medan Bodil kommer från Norge dit hennes mor kom då hon gifte sig med en norrman som seglat på alla världens hav. Bodil är alltså lärare på en skola med waldorfpedagogik, och hon trivs mycket bra där med utsikt ner över båtarna som ligger förankrade vid utloppet till en å som rinner från Stegsjön och Grävstasjön där det också finns ett utlopp genom Svartputten ner till Långsjön mitt för Vatt-Annas Äng...

Bland Tomtar och Troll i MellanMjölkLandet...

Ateljé Jerry Linder
www.DigitaliaGalleri.se

Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539


Vi humanister tror inte på tomtar och troll. Men det finns andra som kan vittna om att de finns överallt där människor bor. Särskilt där det finns små troskyldiga barn. Nu är det så att människor är olika beroende på vilket märke av hjärna man fått. Somliga har en hjärna med en väl utvecklad hjärnstam, de är kaotiskt lagda, men med full fart. Så har vi den sorten som kallas barkhjärna, de är duktiga på att hålla ordning och kan räkna och skriva.

Så har vi dem som ligger någonstans mitt emellan, de är väl balanserade och deras värsta dilemma är att de måste stå ut med de andra. Allt detta har jag inte hittat på själv, det har jag hört en dag i YtterJärna Kulturcentrum då Matti Bergström, hjärnforskare från Finland, föreläste i det stora fina kulturhuset med den fantastiska målningen i taket.

Själv anser jag att jag ligger bland dem som befinner sig i mitten, men det håller nog inte min omgivning med om, och förresten, kanske jag gärna vill tillhöra dem som har flow hela tiden, det går lättare att skriva då.

Nu har jag legat i sängen rätt länge och tänkt, det går lättare i sängen med täcket över huvudet, och det som kommit mig till del var elektromagnetiska vågrörelser från stjärnor långt bort...är...att
Karl den Stores pappa, Pippin den Lille vars pappa hette Karl Martell och som är hyllad för att han jagade bort muslimerna från den franska jorden, är släkt med MoffaFridolin som har ett barnbarn som heter KaptenPersson som i sin tur har en liten grabb som heter Lejonungen och som bor bakom huset Moffa byggde medan ungarna kom den ena efter den andra. Jag menar då Lilla i och MammaMa.

Det betyder att i ena änden har vi Kalle (Karl Martell på 700-talet) och Lejonkungen 2012, ett spann på 1312 år. Hur många tomtar och troll har det inte avlats under den tiden. Med tanke på att ett liv av den kalibern lever och verkar här bland oss mycket längre än vi, så lär det vara ganska många vid det här laget. Och om man besinnar att deras kunskaper går vidare från generation till generation så tror jag att det inte är en överdrift att påstå att humanismen har svårt att hävda sig i det sällskapet.

Vi har tidigare träffat på dem en mörk natt på folkets Hus i Mölnbo, men det klart att de har rådslag lite här och där när det passar dem bäst. Ofta träffas man uppe på höga berg där man förr eldade för att varna för fienden som kom utifrån öppna havet och styrde in i vikarna i Flodområde 63, t.ex. in i Långsjön där man sedan byggde en kvarn på 1200-talet, men även från Klemmingen in på flatan där vi idag har Väsby Gärde.

Därför finner vi nu lämningar på berget som ligger alldeles sydost om Kläckeskulla som en gång i tiden ägdes av en godsägare på Långbro i Mölnbo. Vid Östersättra öster om Lillsjön har vi en annan plats dit man begav sig vid högtidliga tillfällen för att få överblick i tillvaron. Nog har vi lite till mans upplevt att man får en särskild känsla, blir upprymd, då man kommer upp ovan trädtopparna.
Kanske är dessa så kallade fornborgar motsvarigheten till de kyrkor som byggdes när kristendomen kom till oss och man började hylla ett väsen i himlen som vi kallar Gud, eller som judarna kallar Jahve och Muhammedanerna, Allah.

Vår gud har vi ärvt från judendomen som har sina rötter från Mesopetamien varifrån Abram  utvandrade med sitt folk för att söka Kanans land. Men Abram, som blev Abraham när han visade att Jahve kunde lita på honom, fick en egen gud, som efter många generationer fick en sidolinje då gossebarnet Jesus föddes i ett enkelt stall. Judarna hade förväntat sig att Messias skulle komma ridande på en stridshäst, i ställe föddes ett helt vanligt gossebarn som visserligen var väntad av de vise männen, men inte av det judiska folket. Huruvida Jesus är Messias tvistar ännu de lärde, men ett är tämligen säkert, till en liten ö i Mälaren, som då stod i segelbar kontakt med De Sjungande Sju Haven, kom en man som vi kallar Ansgar, för det har en biskop som heter Adam av Bremen skrivit.

Vad är enklare att tänka sig att man innan man kunde bygga dessa kristna kyrkor, gick upp på vårdkasebergen och förrättade sin andakt. Att dessa toppar också kunde vara försvarsverk och avrättningsplatser är väl möjligt, så har även våra kyrkor fungerat i århundraden. De ringmurar som ofta finns runt toppen kan lika gärna vara en markering var den heliga marken finns. På samma sätt har man inringat våra kyrkor än i denna dag.

Vi tänker oss att det finns en ås mellan Fribo intill den gamla kvarnen i Mölnbo som sträcker sig från berget där husen står, och når dansbanan vid Folkets Hus. Då skulle Lillsjön och Långsjön växa ihop fullständigt när vattnet höjs så där fyra meter, samtidigt som vattnet skulle börja strömma ut vid järnvägen mellan Hölö och Vagnhärad genom den sänka som finns vid änden på sjön. En torpstuga som ligger där har ett passande namn, Graven, och sedan forsar vattnet från de små sjöarna, som har sitt utlopp i Långsjön, ut i bukten vid Tullgarn.

På väg in från Östersjön möter fienden invånarna i Flodområde 63 vid Hölö Grottor, Grottberget, som är registrerat som grotta i en internationell kalender. På toppen av berget har vi en fornborg, och vidare på västra sidan en annan som ligger på Johannesberg. Vid nysund har vi Nysundsbergert.
Ja det finns flera fornborgar i Vårdinge, och de ligger ofta till så att vattennytan på den tiden, eller ska vi säga som det faktiskt är, landet var så nedpressat av inlandsisen att det var möjligt att stranden kom nära borgarna. Kanske kan man tänka sig att det var som man brukar säga: kyrkan mitt i byn, och att landet omkring var revir för olika grupper av människor som hävdade sina jaktmarker och fiskevatten.

En annan sak: Vid Edesta finns en punkt där 25-meterkurvan från Sillen aldrig når fram till samma kurva från Långsjön. Vid en tid i traktens historia kan det väl tänkas att den platsen lagom gick att forsera. En sådan plats kallas ED. På Nådhammars mark finns många fornlämningar och man kan tänka sig att detta vadställe måste man passera för att komma dit. Och tänk så många tomtar och troll där måste ha fajtats om att behärska denna plats. Ibland har tomtarna haft makten över edet, ibland trollen. Någon sämja har där aldrig varit.

Det finns en liknande plats, och det är där Moffa brukade gå över skogen för att fiska när han var pojk, fast på andra sidan sjön. Platsen heter Kvedesta, alltså kvEdesta, där fanns också ett ed, och där finns ett dokument som säger att en sandås rämnade vid Bränningeån så att vattnet sänktes 4 meter. Märkligt, eller vad säger du lilla parvel... som vi kallar Lejonunge av vissa skäl...

Det finns mycket att säga om tomtarna som verkar och bor intill Kläckeskulla, och många äro de troll som vuxit upp i foten av Långberget där professor Fagerholms teknologer byggde ett torn på högsta punkten för att mäta vinkeln mellan Gnesta Gamla Vattentorn och en signal vid ett berg borta vid Yngern. Förra stadsingenjören i Södertälje, Nils Hedlund var en av dem när han gick på geodesilinjen för professorn. Det var också han som beordnade Moffa att bestiga samma berg och försöka mäta om den vinkeln och några till. Det var på våren 1972, och visst såg de både tomtar och troll där uppe på Långberget. Och alla tomtarna var väl inte så rara som man kunde tro, ty de gömde professorns torn så att det inte fanns att finna. Därför måste man ta en annan mycket nyare punkt på den sidan av berget som vätte mot Väsby Gärde.

Nu känner jag att det är några som drar i mina ben, både höger och vänster. Jag tycker mig känna att det är ... nej nu upphörde ryckandet, konstigt, jag tror jag fått besök av hjärnspöken också...

Väsby Gärde...en Bikerkrog...med vedeldat bageri...

AteljéLivingRoom

www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539


Raksträckan är vid pass 1400 meter. Först går det ner, sedan upp...
Till höger ligger den gamla parstugan som är K-märkt, till vänster går vägen ner till Hedetorp som ligger vid Klämmingen; där finns en gammal kvarn en km längre norrut.

En dag åkte Svempa, Melle och Torsten, samt några andra bikers mot Gnesta, men fick för sig att svänga åt vänser där man ser sjön Sillen. Sundby 5, står det på skylten. Efter någon kilometer kommer de till en viadukt under järnvägen, det är Västra Stambanan, som går till Hallsberg och Göteborg. Gården till vänster är Visbohammar där Bellmans föräldrar bodde en gång i tiden och där även Bellman levde en tid.

Snart passerar vi Sundby gård där vägen delar sig. En del går mot Sjunda och en mot Mariefred. Man åker en sträcka genom skogen, sedan kommer rakan ovan nämnd. Till vänster ligger en by, Väsby by, och där nere i lågpunkten finns ett djupt och brett dike som leder vatten från Tisjön ner till Klämmingen där barnen badar om sommaren. Mitt på gärdet, på båda sidor om vägen finns ett åkerstycke som kallas Allemansängen, det är där Svempa stannar och ser sig omkring, han är kissnödig.

De andra killarna stannar naturligtvis även de. Torsten vänder sig bort och säger att här har hans farfars far gått och harvat. Han bodde en tid på gården som ligger uppe i backen, till höger om vägen, den heter Kläckeskulla om han inte minns fel. Ja det kanske inte var på allemansängen utan norr om den. Kanske var det där gränsen gick till det hemmanet som en gång hörde till Långbro Gård invid Mölnbo. Han var dräng där, men Torsten minns inte ägarens namn, och vad gör det. Melle stoppar in skapet och drar upp dragkedjan och Torsten vänder sig om igen.

- Här skulle jag vilja bygga en vägkrog, säger hen, det känns i kroppen att jag har kontakt med andarna här.

- Så du snackar, säger Svempa, hur skulle det se ut med ett hus mitt på gärdet, och tänk på vad det blåser här, och dimmigt på hösten, inte skulle jag vilja slå ner mina bopålar här. Hellre då uppe i backen där, för där står skogen emot och solen skiner i söderläge.

- Ja där uppe är det rätta läget, säger Melle, där har du Guds välsignelse, och rätt läge för flera hus om du fick köpa. En hel by kunde man bygga där...

Melle är den av grabbarna som har en religiös läggning. Han kör alltid med sina uttryck med Gud och hela härligheten. Melle har alltid läst böcker som handlar om tro och vetande. Han känner till Ingemar Hedenius som skrev boken med samma namn. Han har även läst boken som heter
Tro och vetande 2.0 av den som är ordförande i Humanistiska föreningen. Det är Melle som är moralen i The Bikers, och han har fått en del griller från Bikergäng i Staterna. Melle går på universitetet och läser filosofi...

Så är man då färdiga att åka vidare. Man har tänkt sig att åka över Klämmingen på AK-bron och sedan svänga vänster i korsvägen. Åker man höger kommer man till Laxne.

Först kommer man till Heby, ett slottsliknande hus, sedan till Hallsta by där Dillnäs kyrkgård ligger. snart är man vid Vängsö flygfällt, ett intressant ställe varifrån man också segelflyger. Nu är man framme i Gnesta, men innan det åker man förbi en gård som heter Södertuna där det finns ett slott där det spökar. Där var Gnesta-Kalles, Karl Gnestadius pappa körkarl. Vi parkerar bakom huset där Café Thekannan ligger; från Storgatan går man in.

Svempa är ovanligt tyst vid bordet, och Melle frågar vad som står på.

- Vad tänker du på säger Melle?

- Jag kan inte släppa tanken på Väsby Gärde och den där soldränkta backen i skogskanten. Gärdet är det idealiska stället att bygga en liten kyrka på med en vedeldad ugn till Elsa Karlssons minne, där man kan grädda bröd av mjöl som är producerad på åkrarna intill. Där skulle finnas ett matställe där folk fick höra Harrys skrönor, och på helgerna skulle där musik spelas, även den skapad för Bikers; Mustach, Dubble Nature, for exampel.

- Du tänker inte realistiskt, Svempa, ett sådant projekt går inte att finansiera, förresten har du tänkt på hur få bilar här åker förbi varje dag.

- Javisst, så är det idag, men hur är det i morgon. Du vet väl vad Sigge brukar säga: inte idag, inte i morgon, men snart är folket tillbaka igen varifrån de kommit. Ångmaskinerna föste dem bort från jorden, men nu måste de lämna storstaden för att inte drabbas av hjärninfarkt...nu kommer de tillbaka på motordriven cykel som går på skogsavfall.

- Eventuellt med sidovagn, säger Melle, en vägkyrka av eget design... ett mentalt stöd i Nybyggarlandet Flodområde 63... inte sörpla Svempa, och inte dricka på fat, här har du en sockerbit till. Man tittar på oss, kom så sätter vi oss där ute och filosoferar vidare...

Men du, säger Torsten, som inte ser ut som en vanlig Bikerman, man kunde ha dagis på dagarna och en del djur, till exempel getter som ungarna får lära sig att mjölka; barn och ungar hör ihop. Och så skulle man ha en egen konstfrusen isbana på vilken man kan köra med eldrivna minibilar på sommaren, ja varför inte använda som fyrkantspår. Det är alltid lite kallare där i lågpunkten, med isbanan drar man nytta av det. Från diket med vatten från Tisjön har man alltid vatten i en damm på anläggningen.

Jisses min vän, var får du all energi ifrån?

Jag vet inte, säger Torsten och knycker på nacken, känner bara på mig att det finns hur mycket energi som helst att få från alternativa källor i morgon: jordvärme, bergvärme och vindsnurra på toppen av berget intill. Kanske kan man utvinna energi ur vatten en dag, i skolan tillverkade vi syre och väte ur vatten och en blandning av båda blev en djävla smäll. Det kallas knallgas och fås vid elektrolys, vill jag minnas. Så har vi ju skogen som förr i tiden, bara det att nu kan vi hantera veden på ett rationellt sätt.

Jag var och hälsade på hos Harry Carlson i Norrväsby och hans hustru en gång för länge sedan, han stod på vedbacken och klöv ved med en stor yxa som satt på ett stort hjul vilket roterade runt så att yxan kom farande med jämna mellanrum, det såg livsfarligt ut när han satte stora kutsar på anhållet  men jag hörde aldrig talas om att någon gjorde sig illa. Det var tider det. Varmt blev det i ungnen inne i stugan hos Elsa Karlsson, ja hon hette Karlsson och han skrev sitt efternamn med C, som man kunde tänka sig, emedan han inte ville vara som andra han, och hade tidigt bestämt sig för att bli ett original; det blev han också, ett bildat original och en storsint människa.

- Här ligger jag sa Albert i Höghult när han hade ramlat i kvarndammen, var det sista Harry sa till oss när vi kom uppför trappan där han låg på översta våningen.

Harry låg på sitt yttersta när vi var och sade adjö för sista gången. Han låg i sängen då vi kom och han hade lagt läsglasögonen ifrån sig på skrivbordet där han givit sitt sista bidrag till bygden, en berättelse om AK-vägen som byggdes på östra sidan om sjön. Det var på trettiotalet då många karlar gick utan arbete. Det var också då man byggde bron alldeles efter hembygdsforskaren Sive Karlssons bostad och ett hemman som hette Solbacken som får mig att tänka på filmen jag såg i min ungdom som heter Synneve Solbacken. Länge var jag Aslak efter att ha sett filmen två gånger.

Före vägen hade bönderna på västra sidan sina fäbodar på den östra. Harry och två bröder var i  arbete där en lång tid, och nu var hans tid utmätt för evigt. Men tro inte att hans humor lämnade honom för det; här ligger jag sa Albert...vem fan var Albert och var ligger Höghult...det får vi ta en annan gång...

Nybyggaren ... en bikerman ... so what ...

AteljéLivingRoom
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539


Jonas i Marsliden, Fjällfolk och Nybyggare vid Bäversjön var boktitlar jag började läsa där ute i vårt båtsmanstorp när jag var en yngling som snart skulle bli en nybyggare. Jag rev en gammal fallfärdig förrådsbod och pusslade ihop bitarna så det blev en liten stuga som står där än i dag.

Sedan blev det ett stort hus där vatten och avlopp måste dras fram genom berget. då måste jag lära mig hantera dynamit och stubintråd, senare eltändare som handlades hem för att spränga stubbar och sten på tomten.

Nästa fas blev att göra ett stomnät över Södertälje kommun och nu har jag väntat på att man ska skapa en plan för det område som jag är förtjust i, det vill säga MilkRiverValley, en sprickdal där Långsjön ligger och där Arla har sin Källa; Nådhammar. Där invid min stuga ligger också en skogsbeväxt flotte som jag kallar MilkRiverUniversity, en läroanstalt som ligger ute på nätet, och som alla med mobiltelefon har tillgång till. Det är bara att ta fram sin Fickteater och knappa:

www.MilkRiverUniversity.se , där finns även adressen till The Bikers in MiddleMilkdominion.

Sacke och Kirsti vandrar uppför backen och kommer snart till vägen som går förbi Stora Småsjön som ligger nedanför det 80 meter höga TV-tornet på högsta höjden. De har en liten ryggsäck med sig och sätter sig där intill tornet och häller upp varm choklad i två muggar och Kirsti tar fram mackorn med ägg på, alltid ägg när man äter i naturen, något som är med från barndomen.

- Jag kommer att tänka på en sak, säger Sacke, skulle du kunna tänka dig att starta AGreenMissionaryStation där nere där det gamla torpet stod en gång i tiden. En plats dit unga människor fick komma och lära sig leva på ett normalt sätt. Alltså utan droger och sånt, och pröva på det man förr gjorde av livsnödvändighet.

- Du är allt en lustig prick, säger Kirsti, hur har du tänkt dig att man skall komma dit.

- Ja, du har rätt, det är inte så lätt. Men jag har sett på en karta att det gått en väg norrut, mot sågartorpet, och det är inte så långt fram till vändplanen på den vägen vi gick på och som går längs Stora Småsjön, men det klart, sita biten av vägen som fanns en gång är igenvuxen.

- Drömmar om silver, drömmar om guld, drömmar om humhum för kärlekens skull.

- Vill du ha mera choklad, jag har en macka kvar?

- Nej tack, säger Sacke, du får inte göda mig nu bara för att du tycker om mig.

Så reser de sig och kränger ryggsäcken på Sacke och så knallar de tillbaka samma väg som de kommit, ner till sjön, men nu går de på andra sidan tills de kommer till kraftledningen och kommer till slut till den stig som en gång var användbar mellan sågartorpet och Oxsundsvik, som stället hette den gången då lantmätaren ritade kartan över Wåhlinge socken, 1697. Lite fel kommer de allt, men letar sig snart ner till stranden där roddbåten ligger och väntar. Med kraftiga årtag ror Sacke sin fästemö tillbaka till den röda lilla stugan med vita knutar, och snart vilar tystnaden över Lagunen, som Moffa brukar säga. Det är ingen lagun naturligtvis, men det ser ut så från fönstret där Moffa en gång såg Anna i Oxviken komma med stora klumpiga åror, när hon var på väg till Ulrik i Dalen som väntade henne varje eftermiddag för att han skulle lära henne läsa och skriva.

Intill bryggan ligger flotten med träden på, och det finns de som säger att densamma lossas av en gammal man som kallas Häradsridaren, för att den skall uppgraderas och segla hela natten till främmande hav och stränder där jazzen har sitt ursprung...

Visste du att det fanns sju säterier i Vårdinge, men att ett sådant hade mark på båda sidor om sjön.
Gränsen mellan Nådhammar och Hjotsberga går ut i sjön alldeles söder om Moffas övernattningsstuga, den som kallas AkterKastellet. Det är Hjortsberga vi talar om här och i början av 1900-talet hände något annorlunda med denna stora fastighet, den blev styckad i många små delar genom avsöndringar. En avsöndring är en förrättning som är något enklare än en avstyckning. I stället för rör i mark blev gränserna markerade med träpålar, och själva proseduren gick tämligen fort. Snart hade man en stor fastighet närmast godset, det som är Hjortsberga idag, och så skapades en skogsfastihet på östra sidan om sjön. På båda sidor ligger nu gamla hemman som avsöndrats från stamfastigheten.

Förr fick bara adeln tillskansa sig dessa stora fastigheter, men så kom en ny lag som tillät att man bildade egnahemsbolag. Avsikten med dem var att stycka stora gods i mindre bitar. Dessa försåldes till unga människor som ville starta eget, och därför skapades jämsides ett statligt finansinstitut där nybyggarna kunde låna pengar för att kunna köpa sitt småbruk. Än i dag bor ättlingar på dessa fastigheter i Vårdinge, och somliga är styckade i ännu mindre bitar; så är det med fastigheterna på Ulriksdal som är en del av Långsjödal. AkterKastellet  i Moffas story är en av dem.

Den första som kom dit och byggde sig en liten stuga var en person från Mölnbo. Det var i början av 1950 och han kom naturligtvis med båt, och han kom för att han ville fiska. Han hette Borg.

Idag är det många stugor där och alla tomter är avstyckade sedan 1986.

Från Ulriksdal kan man gå eller cykla på en gammal led som passerar en sjö som heter Svartputten.
I Moffas story händer där ruggiga saker en gång på 1800-talet och Moffa & Co har varit där och forskat med metoder som bara Moffa förstår sig på. Det var här Hanna-Vanna blev lagd som ett offer till asagudarna. Vi skall här inte gå längre på denna stig, men det är allom bekant att stigen slutar vid vid vägen till Urvik, en gård som ligger på vägen mot Hölö grottor...

Kärlekens Yin och Yang... barnaskaran växer...

Ateljé Jerry Linder

www.MilkRiverUniversity.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539  


Kirsti hette den unga damen som Nicke dejtade i S:ta Claras Kyrka på den tiden han hade sidovagn på sin hoj. Hon åkte med The Bikers Vägen Västerut och hamnade vid Vårdinge kyrka innan hon förstod att hennes plats alls inte var att krypa ner i en korg som for fram i över 110 knutar. Nej hennes grej var att sitta bakom en stabil kille på bönpallen med armarna runt hans smäckra kropp. Med andra ord: Det var Sacke hon passade ihop med som ler och långhalm, som hon brukar säga, men Nicke högaktade hon på annat vis, de hade annat gemensamt, till exempel Nils Ferlin...

Nu ville Kirsti ut och vandra. Hade sett en annons i Nätis, en tidskrift som en journalist som heter Urban Häradsteater driver samtidigt som han är ledare för en teater i Flodområde 63.

I annonsen står det att backpackers kan få hyra hans lilla stuga två nätter på sin vandringsfärd  till MilkRiverValley, alltså från hela världen, för att hylla grundarna av Mjölkcentralen, som blev Arla, som blev ArlaFoods och började sin gärning på västra sidan om Långsjön i vårdinge socken i Södermanland på det gods som Moffa kallar Arlas Källa; Nådhammar.

Och nu hade Kirsti mailat till Urban och bokat stuga och roddbåt   för en spännande dag i Vatt-Annas kölvatten. Vatt-Anna som de besökte på Amerikaberget i Södertälje bodde nämligen i ett torp som för länge sedan rasat ihop. Sista stockarna hade någon med häst och släde kört hem och sågat upp och huggit ved av. Kvar finns bara en hög med tegel och en källargrund en bit ifrån stuggrunden, samt några fruktträd och krusbärsbuskar.Den gamla torpruinen är registrerad och finns på ett ekonomiskt kartblad på Torekällberget.

Naturligtvis skulle man ro över sjön och vandra förbi Vatt-Annas grund som en gång var en trygg boning för henne och hennes fostermor, som alls inte visste något om att Anna inte var hennes biologiska dotter utan en bortbyting som blivit lagd i hennes famn då hon låg svimfärdig och yrslig efter en förlossning som frambringat ett annat flickebarn som vi kallar Hanna-Vanna i Svartputten, och som bär namn efter  musikalen med samma namn. Men det skall vi orda mera om vid ett annat tillfälle.

Kirsti och Sacke älskar verkligen varandra, och om inte denna glöd fanns skulle The Bikers tuffaste hojryttare aldrig i livet vandra över stock och sten för att hylla en gammal riddare av Nordstjärneordern; Hildemar Lidholm alltså. Men här går han nu hand i hand med en brutta som kan recitera Nils Ferlin och som alls inte är den som han såg i sidovagnen till Nickes motorcykel.

De vandrar över hagen där kossorna betat bort sly i hundratal år, unga kvigor som ännu inte hade kalvat har här haft en fristad, och ibland har man kanske släppt en stolt avelstjur bland kvigorna för att han skulle dem varsamt betäcka.

Det var här Anna sent en kväll såg en vit kviga bli uppvaktad av en stor tiotaggare, en älgtjur som sedan försvann upp mot Lilla Småsjön där Annas mamma krampaktigt höll i sitt nyfödda barn när hon tog språnget över bäcken från sjön och halkade på den svaga isen och föll pladask i det strömmande vattnet. Det var då Annas biologiska mor, Maja, skildes från sitt barn som gled in under en gran som stod vid åkanten.

Så mycket kan vi säga att sonen vid Sågartorpet kom lägligt att rädda modern från drunkningsdöden, men att han inte fann flickan, den tös som vi senare skall finna roende över sjön till den plats där den lilla stugan står där backpackers har möjligheter att sova några nätter, eller ro runt sjön som Urban kallar MilkRiver i MilkRiverValley i Flodområde 63 i MiddleMilkDominion.
















 Visste du att sjön är sänkt minst en gång; det finns protokoll på det:

1891 samlades markägare och deras representanter runt sjön hemma hos Hildemar Lidholm på Nådhammar, de skulle bestämma i demokratisk ordning om sjön skulle sänkas drygt en meter.
Anledningen till sänkningen var att man behövde mera mark att bruka för att få mat till en svältande befolkning.

1827 inträdde en lag som sprängde byarna. Om en bonde i byn önskade att byn skulle delas måste alla andra bönder i byn gå med på det. Då kom lantmätaren och mätte upp alla tegar och fördelade dem på byns bönder så att var och en fick större skiften en bra bit ifrån varandra. Ofta måste man montera ner sina hus och flytta ut dem på den jord man fått.

Det betydde att bönderna nu kunde använda sina kunskaper om jordens egenskaper efter eget huvud, och därmed kom nya metoder i bruk, och nya redskap. I stället för att påta lite i ytan kunde man plöja med ett order, en plog som var av järn, i stället för ett som var av trä och eventuellt skodd med järn.
Att vända tiltan var i det närmaste brottsligt i börja av perioden. Många gamla bönder ansåg att jorden skulle bli förstörd av denna  bryska hantering.

Man kunde också använda nytt utsäde som gav rikare skörd.

Med andra ord ökade skördarna så att folket kunde mätta sina barn vilket resulterade i att barnadödligheten gick ner.

Men samtidigt ökade landets befolkning och till slut blev den så stor att man inte kunde mätta alla munnar, och det var då man kom på att man kunde dika ut våtmarker och sänka vattenståndet i sjöarna.

80 % av alla sjöar i Stockholms län blev utdikade, och så blev det sjösystem som Länsstyrelsen kallar Flodområde 63 utdikat. Det var Klemmingen, Frösjön och Långsjön, samt sjön Sillen där vattnet rinner ut i Trosaån och ut i Östersjön. Långsjön sänktes dryga metern och på många platser runt sjön kan man se den gamla strandvallen.

Protokollet med alla namnteckningarna finns att hitta i Jordbrukdarkivet på Länsstyrelsen. Det är bönder från tre socknar. Gränserna för dessa socknar går ihop mitt i sjön på en liten ö; det är Hölö, Vårdinge och Vagnhärad.

Lidholm, som var sökande, tecknade för flera stora ägendomar: Nådhammar, Hjortsberga och Fagernäs, samt kvarnen i Mölnbo, som var den första enheten som karterades redan på 1200-talet.

På häradskartan över Vårdinge socken anno 1697 står det Oxsundsvik på den äga där Vatt-Anna växte upp, därför kallar vi henne också Anna i Oxviken så länge som hon blir kvar där. Redan som ung flicka beger hon sig till Mölnbo station och åker hela sträckan till Järna, då är pengarna slut.
Hon måste då gå en bit, innan hon får skjuts av sommardrängen på Glibotorp, vilken hon blir väl bekant med, till och med mycket bekant, innan hon går till Gubben i Hålet som bor invid hålvägen. Han ror henne över Lanaren till Marielund där järnvägstunneln genom berget finns. Resten till Södertälje går hon utefter järnvägen och når sin mosters stuga på andra sidan om staden sent en augustikväll när månen lyser över trädtopparna; då är hon helt slut...och gravid är hon också...

Moffa från början... FridolinosHumanisimusHumaniora...

Ateljé Jerry Linder

www.MilkRiverUniversity.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539  


Det var en gång...

En liten parvel gick med händerna på ryggen på gubbars vis, han hade klättrat över staketet till lekhagen framför stugan. Sedan hade han krupit mellan trådarna till SJ:s staket och vältrat nerför slänten och hamnat på järnvägsspåret där tågen från Gnesta kommer än idag.

När hans mamma fann att hagen var tom började hon söka och till sist letade hon vid järnvägen där banvaktare Hågman cyklade på sin dressin.

Väl framme hos Linnea, som Arnes mamma hette, bytte de några ord och med ens gjorde gubben en grimas och utan att säga något tittade han på sitt fickur och fann att ett snälltåg var på gång och skulle snart vara synligt i kurvan vid Gliasjön.

Hågman kastade om dressinen och trampade för allt vad han var värd och kastade av densamma från spåren och fångade upp pojken strax innan tåget kom med dödligt lok. Arne var ämnad att leva vidare i stugan intill Västra stambanan där första spåret blev lagt något år före 1861 då tågen kunde gå ända till Sparreholm. 1862 var banan klar från Hallsberg till Sparreholm och mellan Hallsberg och Örebro där pojken var född. Från Västerhavet kunde man nu åka tåg till Östersjön, till Sveriges huvudstad som heter Stockholm och ligger ca 45 km från Nytorpstugan.

Hågman var utsedd att bevaka järnvägspåren så att solens strålar icke utvidgade järnet så att rälsen måste kröka sig. Han skulle också bevaka vallarna funt järnvägen så att gnistor från tåget inte  förorsakade eldsvåda.

När pojken kunde traska i skog och mark brukade han smita iväg upp till bondgården där det fanns sinnrika maskiner och mångahanda djur.

Det här var på somrarna tills han var femton år, på vintrarna bodde man i staden, på Gulagårn, och sedan några år vid BP-macken nedanför Folkparken. Då gick han Erik Dahlbergsväg fram och tillbaka mellan hemmet och stadens läroverk. Det var på den vägen han kysste sin brud första gången
under Stora Granen...och snart hade han avlagt mogenhetsexmen gunås.

Stavhopparen som knäckte ryggen, kan man säga ty en dag skulle kompaniet ställa upp på kaserngården med regnkappa, och gissa vem som glömt sin.

- Med språng, skrek kompanichefen, och med fyra trappsteg i ett språng lyckades rekryten skapa en lucka mellan två kotor, och så var det det där med ett annat språng som båda formade hans fortsatta levnad.

Kanske var det då han började tänka stort, ja ibland för stort, lätt att vara efterklok. Det blev i alla fall många böcker lästa en tid, och kanske var det då han blev humanist. Alla fysiska övningar kunde han glömma en lång tid och vad var bättre att förnöja själen med än litteratur som han valde själv. Hans fysiska fostran var slut och nu gällde det att fylla detta tidrum med något annat.

Hans intresse för moral och religiöst tänkande hade funnits där sedan han gick i söndagsskolan fastän han inte brukade gå i kyrkan eller sällat sig till något religiöst samfund. Ja han hade heller inte låtit konfirmera sig trots att han ofta funderade på religionernas plats i olika världsdelar. Vad fick folk att gå till kyrkan och vad hände med dem då de sa att de trodde på Gud, finns Gud?

Själv började han tro på en blandning av tro och vetande. Hans intresse för kvantfysik hade bara vuxit med åren, och då han träffade Ingvar Åstrand en kväll invid hästarna som gick i hagen och betade, då fanns där i hans medvetande idé om hur energier i världsaltet rör sig och på något mystiskt sätt rör sig så att allt skall bli harmoniskt. Det är där tanken på ett gemensamt begrepp för alla dessa krafter i hjärnan gestaltar sig till det vi kallar Gud...

Gud är då ett, och människors handlingar ett annat, där emellan finns det elektromagnetiska kraftfältet; FridolinosHumanisimusHumanismiora...


The Bikers...

Sigges mobil ringer och han går och letar efter den, där är den!



Det är Nicke som ringer, det ser han på displayen, det var länge sedan.

- Hej Nicke, hur är läget?

- Bra, vi bor ihop nu, om du vill vetát, jag flyttade in till min lilla fröken i förra veckan, jag bor i Hölö nu, vid Edeby marmorbrott, om du vet var det ligger. Hon har köpt en gammal villa där.

- Har hon!

- Ja du vet hon har fått ett amerikaarv och vill placera pengarna säkert, hur det är så är jorden det bästa värdet, näst efter guldet, hajjaru?

- Och nu bor du inneboende hos henne, hur känns det?

- Du, grabben, vi är ännu förälskade, så varför skulle inte det kännas bra, det här är en underbar plats,
   kom och hälsa på vet jag, bussen vänder strax bredvid; ta frun och ungarna med dig...


Ännu vet vi inte var Sigges familj har landat. Det är någonstans i Storstockholm, men var? I Älvsjö kanske där hans farfar bodde, eller i Tumba där Arne arbetade en sommar, eller i Rönninge. När man gjorde grundkartan över gamla Rönninge var Arne 16 år och fick börja avväga polygonpunkter, det vill säga mätpunkter från vilka man mätte in hus och vägar, samt höjdkurvor. Då fick han ta ett stort ansvar. Två vuxna karlar hade han med som stångbärare och man mätte med ett instrument och kunde bestämma höjden på några millimeter när. När Arne gick från den ena tomten till den andra när man mätte in hus brukade han kolla in hur de var konstruerade. Detta för att han var tvärsäker på att han en gång skulle göra som leksakshandlaren i Södertälje när han byggde Villa Sorento i Vårsta.

Annars är Hästhagen i Östertälje en bra plats att bo på, men helst vill han bo på landet en liten bit utanför stan, bara det finns bussförbindelser; i Brunnsäng kanske, eller Viksberg, Södertäljes Djursholm med utsikt över Mälaren, bara det att tomterna är så dyra. De gamla husen, pionjärhusen, är så små och därför blir det till att bygga nytt. Idag har man anlagt vatten och avlopp för 100 000 kronor och det är fritt fram att bygga över de 60 kvadratmeter som det var förut.

Nej, det blev ingen bosättning för Sigge och Elin på östra sidan av kanalen, och inte på andra sidan heller, nej vi får söka på Vägen Västerut, till Järna, närmare bestämt på Eneområdet där Sigges morfar en höst 1967 gick över hela gärdet och rätade upp stakkäppar som lantmätaren hade satt i varje rör som visade var kvarteren var. Samtidigt kryssade bonden på Linga, som arrenderade marken, mellan dessa rör i gjutning, därför att kommunens tjänsteman inte sett till att säga upp avtalet i tid.

Nu bor de i en villa nära Ådalen och skolan och man kan säga att de bor centralt och bra, ja närmast perfekt om man tänker på att Trulls, deras lilla trasselsudd, eller som Bikers säger, lite skit på snöret,
skall rastas flera gånger om dagen. För att inte tala om katten som kan vara ute hela dagarna nere i ravinen där vattnet rinner i meandrar förbi Saltå kvarn där det finns lämningar kvar.

Sigge fortsätter samtalet med Nicke:

- Det var ett bra tag sedan vi träffades vi bikers, kunde inte du ordna en liten fest där hemma hos din lilla fröken, vi kunde se en föreställning vid Ytterjärna kulturcentrum och sedan åka hem till er.
Kan man tälta på tomten?

- Det kan man visst, säger Nicke, det gäller bara att hitta en föreställning som passar alla. Det är inte helt säkert att Sacke är så värst intresserad, men hans böna är nog inte svår att erbjuda lite kunskaper om den store Rudolf Steiner, en centralfigur för antroposoferna, ja rent av antroposofins grundare...

- Vi säger väl så, hej då, hälsa alla!

- Hej, tack för att du ringde...




Det finns ett förhållande mellan allt, alltet, kanske kan man säga Allah och oss människor, och det gäller både det ena och det andra. Alla himlakroppar befinner sig i ett kraftfällt som beskriver som strålar, ett elektromagnetsikt gitter som tvingar massorna att rotera. Vintergatan har sin snurr och solen sin, medan jordklotet rullar ett varv runt solen på ett år . All rörelse kommer från dessa glödande kroppar ända tills de är förbrukade, då skapas nya stjärnor och vintergator av de gamla, på samma sätt som pumpan växer av näring från söndersmulat berg och kompost. Matjorden ger växten vatten i lämplig dos, och fördelar mängden så att liv inte dödas av störtskurarna ur åskmolnen.

När Sigge och Nicke ringer varandra finns det elektromagnetism med i spelet, och när Bikers åker på sina Bikerträffar spinner motorerna jämt och fint på grund av en spole som alstrar elektromagnetism i varje maskin.

Arne, Sigges morfar, har en manick inopererad under vänster nyckelben. Den förstärker den sinusknuta som finns i hjärtat och ger alla rörliga delar impulser mellan 60 slag i minuten och 110. De elektromagnetiska vågorna finns överallt, eller rättare, det är impulserna som rör snett framåt medan vattenmolekylerna roterar. Men nog ser det ut som om vågorna rör sig, och så är det med elektromagnetismen, vi ser den bara som färger eller toner, men det är bara en bråkdel av alla frekvenser som finns i det osynliga spänningsfältet där Allah är verksam. Allah är Muhammeds Gud, som också är de Kristnas Gud och Abrahams. Abraham bröt upp från Ur och vandrade mot det förlovade landet. När The Bikers rör sig Vägen Västerut finns där många nyanser, som vi dödliga  inte ser i början av vår färd mot mognad. Men allt som månen vandrar runt jorden, ökar vårt seende och därvid ändras vårt beteende, och nu har både Sigge och Nicke lämnat över sina bågar till yngre förmågor...

Resan in i Moffas tankevärd...

Ateljé Jerry Linder
www.MilkRiverUniversity.se

www.akterKastellet.jerrylinder.se
www.DigitaliaGalleri.se

Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539  


Jerry´s Ateljé ...

Moffa alias Kamrern alias Fridolin lever i Jerry´s ateljé, ett område i universum som Moffa kallar MiddleMilkDominion. En pytteliten del av denna rymd har namnet Flodområde 63 av Länsstyrelsen i Stockholms län. För att göra det ännu mera invecklat benämner han Långsjön i Mölnbo för MilkRiver, en sjö som träcker sig från Mölnbo till järnvägen mellan Hölö och Vagnhärad. Där finns Arlas Källa (Nådhammar) och på andra sidan sjön finns AkterKastellet där Moffa & Co håller till.

Om vi vecklar ut detta kartblad i folieformat finner vi både fact and fiction. Och vid den tid då Arlas grundare, Hildemar Lidholm och hans bror Wilhelm kom till trakten och grundlade den
internationella rörelsen som gav barnen i Stockholm och ute i världen den mjölk de behövde, föddes två flickebarn helt nära varandra, två virtuella skapelser som vi får följa från första dagen. 

De kommer snart att finna på östra sidan av sjön där Ulrik i Dalen bor och Anna i Oxviken ror fram och åter för att träffa sin vän, Johannis i Orrlöt, som bor längre upp i skogen, på andra sidan Svartputten, där Hanna blev lagd som ett offer till Asarna. Men Hanna blev räddad och hamnade i Ömanstorp i Hölö Socken, medan Johannis måste fly för att inte tagas till fånga av länsman som prosten i Hölö kyrka bussat på honom.

Alla utom den gamle mannen, Ulrik i dalen, träffas vid livets slut på ett café i Södertälje stad, där de så småningom upptäcker att de känner varandra sedan långa tider tillbaka.

Då har Anna, vår Vatt-Anna, fått två barn, en pojke och en flicka. Pojken far med Nordenskiöld, som är far till flickan, på Nordostpassagen. Där blir han tillsammans med en av infödingarna och måste promt besöka henne i hennes tält fastän kapten på Vega sagt ifrån att ingen fick lämna båten. När Amoralen, Annas pojke som egentligen heter Aron, kommer ut ur tältet är fartyget redan långt borta, emedan isen äntligen gått upp. Bara någon kilometer längre bort fanns Bering Sund och ett varmare hav.

Amoralen tar sig själv tillbaka till civiliserade trakter och når Katedralen i Köln där han utsvulten och trasigt klädd blir räddad av en kvinna som heter Maria. Med henne får han en dotter som i sin tur föder tvillingar, en pojke och en flicka. Dessa flyger till Siljansnäs i Dalarna och kommer så småningom till Wåhlinge där deras kusin Urban Häradsteater är redaktör för en tidning. Tillsammans
far de med S/S Tage Danielssons Hjärta, ett systerfartyg till Stockholmsbriggen, och seglar in i Medelhavet, till Rom och till Jerusalem. Därefter tar de kurs mot Benin, vars gamla namn är Dahomey, vilket är Jazzens hemvisst.

Så långt har vi fått rapporter av en turkisk bergduva, men ännu får vi vänta på att deras skepp ska dyka upp i våra farvatten, det vill säga utanför Trosa, varifrån hon seglar in i flodområde 63 och uppför Mölnboån och ankrar utanför AkterKastellet...


The Bikers

Nu har Sigge bytt ut sin motorcykel mot tre välutrustade trampcyklar för hela familjen. Har man fru och barn skall man vara med dem, tycks han tänka, barn och ungdomstiden är för alltid förbi. Hans dotter är nu nio år och så har hon en brorsa på fem. Pojken sitter i en sadel bakefter sin pappa och verkar trivas bra med det.

När vi får syn på dem håller de på att ställa cyklarna tillrätta på tåget som skall föra dem till Södertälje Centrum. Därifrån drar de cyklarna på gågatan till det mycket populära Tom Titts, som är en grymt folkkär inrättning som drar både barn och unga till stan.

Mat kan man äta där inne och mätt och belåtna åker man vidare ut genom staden på Järnagatan och Nyköpingsvägen. Vid Södertälje Syd går man in och köper en tidning, ett aftonblad, och sedan cyklar familjen genom Pershagen där det gamla huset som Konsum låg i då morfar Arne var liten numera är alldeles rosa. Härifrån kunde Linnea beställa varor per telefon och få dem hemkörda till torpet de arrenderade av Axelssons. Torpet hette Nytorp, liksom banvaktstugan längre bort mot tunnlarna.

Snart åkte man nerför backen vid Dalkarsberget där det förr fanns en mjölkpall där farbror Emil ställde den färska mjölken och tog tillbaka skummjölk till kalvarna. Allt detta har Arne berättat.

Når uppförsbacken är slut kommer man förbi Vallstugan där en smal väg går in på Brandalsunds ägor. Så kommer en backe som slutar i en brant kurva, Brandalsundskurvan. Där har det hänt många olyckor genom åren. En gång krockade en buss med skolelever där och flera barn dog.

Förbi huvudinfarten till Brandalsunds gods åker de med bra fart och förbi huset på höger sida där det förr var en handelsbod. Vägen in till Mikaelgården åker de förbi idag, men historien om skolan som var helt olika andra skolor ska vi inte missa, bara det att nu börjar man närma sig Hannas stall där hon bedriver terapi med hästar...

Hästar och människor hör ihop. Deras tillit till människan är stor. Men hästar är samtidigt skygga djur
som hellre tar till flykten än stannar och slåss, därför måste man handskas försiktigt med dem så att de inte blir rädda. En sak är dock säkert, hästen är en ärlig kamrat, och därför är ridterapi till gagn för dem som hr dåligt självförtroende. Det är därför Sigge vänder tillbaka till Hanna igen för det var av en slump att han fann det här stallet när han var ute med The Bikers sista gången. Nu är det andra cyklar som gäller, och målet för dagen har nåtts, och dottern skall nu prova på att rida för första gången.

Cyklarna ställer de vid ladan där hästtransporten står och sedan knackar de på hos Hanna som bor i det rödmålade huset. Hanna kommer ut och hälsar och så går de upp till hästhagen där det också finns ett hus med ett rum där man brukar samlas och gå igenom reglerna för terapin.

- Hej, säger Hanna till Sigges dotter som sakta och försiktigt närmar sig den stora bruna nordsvensken, vad heter du min vän.

- Jag heter Lisette, säger hon och smilar lite förläget, men man kallar mig Liss, får man gå in till hästarna nu, de ser snälla ut.

Med små rörelser närmar hon sig hästarna som äter torrt gräs, det man kallar hö, som Hanna lagt ut till dem.

- Man skall inte klappa en häst för löst om man kommer bakifrån, då kan de bli skrämda. Ska man klappa dem ska det vara bestämt utan att vara hårt. Hästarna är skygga av naturen, och flyr hellre än slåss, men passa dig, blir de rädda kan de slå bakut, och då kan man få en riktig lårkaka om man står i vägen.

- Vill du prova att stiga upp på Brunte, nordsvensken som är kastrerad.

- Vad betyder kastrerad, frågade Liss.

- Det betyder att veterinären varit här och skurit i pungen så att pungstenarna har trillat ut. Det läker snart ihop och sedan kan den hästen, som kallas hingst innan den blivit kastrerad, och valack efteråt.
En valack kan inte bli pappa, och han blir ofta mycket lugnare än en hingst.

- Har du bestämt dig nu, frågar Sigge och ser uppmanande på sin dotter, du behöver inte bestämma dig idag om du inte vill. Jag ser att du är lite rädd, men du ska se att det går över om du får vara med hästarna ett tag. De är alla mycket snälla om man är snäll mot dem. Man kan säga att de är ärliga.

- Jag har funderat över hur man skall komma upp på hästryggen, de är ju så höga.

Lis tänker att det ser väldigt kul ut när man tittar på dem som rider, de ser ju så glada ut där de sitter i sadeln. Men tänk om hästen sticker iväg då, vad gör man då, det finns ju ingen broms som på cykeln.
Och tänk om hästen stegrar sig...nej idag vill jag inte rida, men en annan dag kanske.

Nu tog Brunte ett par steg närmare den vita hästen som man kallar Angel som är ett femårigt sto, och då skyndade sig Liss att ställa sig bakom Hanna, där kände hon sig trygg.

- Vi går in ett tag och sätter oss och pratar igenom ett par saker, och så får du Liss tänka efter om det här är något för dig, kom så går vi ut ur hagen.

Så går de in och Helena plockar fram en del papper som skall fyllas i, såvida Liss verkligen vill prova på att rida, och om det är Brunte hon vill rida på till en början.

Det blir bestämt att Liss vill prova på detta och snart är man på väg hemåt igen och då man kommer till avtagsvägen ner till Brandalsunds slott åker man i allén nästan ända fram till Corps de logi där adelsmän bott i många generationer. En ägare blev rik på att sälja punsch, Cederlunds punsch, och kunde köpa tre stora gårdar intill varandra, och en var Brandalsund och en annan Berga. Den tredje, var Gerstaberg som också blev den sista som släkten Cederlund ägde. Nu bor man i Stora Håknäs.

Väl framme vid stora huset svängde de åt vänster och åkte ner förbi ladugård och stallar. Efter ytterligare en bit tog de av åt höger och åkte över fälten och var snart ända nere vid Saltsjön där det fanns en fin sandstrand. Medan barnen och Elin badade gick Sigge upp på den gamla borgen som finns där på en höjd. Sundet vid Brandal skulle bevakas från borgen som varit försedd med kanon under sista kriget.

När Sigge kom tillbaka stod barnen och huttrade och deras mamma frotterade dem över deras späda kroppar, nu skulle det smaka gott med choklad och äggmacka.

Solen försvann bakom tallskogen och det var inte svårt att komma igång igen för att komma hem innan det blev mörkt. Tur att solen är uppe nästan hela natten några dagar efter midnatt.
Den här gången valde man att ta tåget från Järna, och efter ett par timmar var man hemma igen...

När Sigge ätit middag med familjen och dragit sig tillbaka till sin fotölj, där han brukade meditera över livet, somnade han och vaknade inte förrän hans son ropade att han ville ha godnattsagan som vanligt.

Långsamt vaknade kroppen och snart satt han vid sängen med en bok i handen. Det var en bok som handlade om Pippi och hennes pappa. Pippi hade ingen mamma, skrev Astrid Lindgren, men det verkade inte som om Pippi saknade henne, hon var ju där uppe i himlen. Det verkade närmare som om himlen fanns helt nära och att Pippi kunde prata med sin mamma. Var det bra ungdomslitteratur att läsa för barn, tänkte Sigge, det är ju bara fantasier. Det där tål nog att tänka på, så funderade han medan han läste färdigt sagan och lillpojken somnade.

Ska barnen få fantasier itutat i sig när de är små? Hur var det med honom själv då han var liten...
När han tänker efter finner han att det var likadant då. Hur är det med oss själva då? Finns Gud?

Det klart att det inte finns någon gud sådan som vi får lära oss i söndagsskolan. Men ändå, vem är gud fader i himlen? En gubbe med långt skägg... knappast. När vi är små är pappa den man som bestämmer, i alla fall har det alltid varit så. När barnet blir tonåring upptäcker han att det finns någon annan pappa som bestämmer övar hans pappa.

Som vuxen blir han medveten om att även den pappan, eller ska vi säga fadern som bestämmer, och så vidare ända upp till Påven i Rom, han som också heter Papa.

Det betyder att vår uppfattning om fadern förändras allt som vårt medvetande växer med åren.

Vad är det då som bestämmer över mig, så tänker Sigge där han ligger bredvid sin son i sängen, boken har han för länge sedan tappat. Chefen, Elin, ungarna, svärmor och så vidare...nu sover han...
men tankarna mal i skallen ytterligare några minuter innan han börjar snarka.

Alla himlakroppar skickar sina strålar mot Sigge och hans lilla familj, och jorden; främst solen och månen. Varför inte kalla allt detta för Gud, som är det beständiga, liksom solen som är gul, eller det gula guldet som ingenting kan förändra...som bevarar sitt värde i alla tider,
liksom ...Gud Fader i Himlen...