Cykelställ på karusell

Ateljé Jerry Linder
www.MilkRiverUniversity.se

www.AkterKastellet.jerrylinder.se
www.DigitaliaGalleri.se

Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539  


Sigge åkte hem igen längs gamla Riksettan...när han kom på ett krön innan han nådde Brogärde höll han på att åka rakt in i en hjord av hästar. En ung kvinna ledde hästarna över vägen upp till deras utestall där de tillbringade nätterna så här års. På nedsidan av vägen såg han hagar och på en skylt stod det RIDTERAPI med stora bokstäver.

Snabbt som ögat fattade han ett beslut och vände en bit fram på vägen och körde upp till huset och ladan. Han hade tur som kom i rätt ögonblick annars skulle han inte ha sett den hästsvans som försvann uppåt skogen. Han gick ditåt.

Där fanns nu sex hästar, kanske sju som åt torrfoder ur några hinkar. Hästarna kivades om smulerna och när de skulle dricka vatten måste deras skötare, som också var deras ägare, gå emellan för att inte nordsvensken skulle mota bort den stora vita hästen. Så var det jämt, hästar liksom andra djur och människor har en hackordning.

Sigge hälsade på skötaren som presenterade sig som Hanna, och fortsatte att utfodra hästarna medan de konverserade.

Hej, sa Sigge, vad betyder det som står på andra sidan vägen, Ridterapi, är det något som vem som helst kan ta del av. Jag har en dotter som är lite skygg av sig, jag har länge undrat om hon skulle behöva gå i terapi.

Alla kan gå i terapi här hos mig, bara de vågar sitta upp på en häst. De som är handikappade går upp på en särskild ramp som du ser där borta. Du kan väl komma hit med din dotter får vi se hur hon reagerar för hästar, de flesta kan om de bara vill. Kom på lördag, då har jag en tid ledigt.

Sigge åkte vidare mot Södertälje och när han kom till Dalkarlsberget där vägen går ner till Sjöhaga och Glibotorp kom han att tänka på den där killen som körde omkull i Lerhagabacken. Undras hur det gick, den där backen är hemsk, man kan väl förstå varför man förr tog färjan över sjön i stället för att rida eller gå över skogen till Lerhaga och vidare till Tvetaberg.

Ibland blir det inte som man tänkt sig, han körde ner för backen vid Dalkarlsberget och åkte förbi Oxhuvud där Nygrens bodde en gång i tiden. Morfar Arne har berättat att en man som hette Helmer Eriksson har berättat att när han var pojke bodde där en familj som hette Nygren, och att en av pojkarna hamnade i Mölnbo och hade en Gulfmack och verkstad där Johanna numera har sin lilla butik där man åker ut ur samhället på vänster sida. Denne Nygren hette Erik och han hade i sin tur en son som varit verksam i politiken de närmaste decennierna. Det är han som ordnat digital bio i Folkets Hus i Mölnbo. Numera bor en syster till Erik Krafts hustru i det gamla rejäla huset som Arne lekte i då han var en pojke på 13 år. På den tiden hyrde en läkarfamilj huset av Axelsson som i sin tur arrenderade all mark på Oxhuvud av Berga Gård. Läkaren var chefsläkare på Södertälje sjukhus och hette Hjort. De bodde i ett av de gula villorna vid Övre Badparken, ovanför Täppgatan. En vinter då Arne åkte skridskor där träffade han en av pojkarna Hjort och följde med honom hem i deras välutrustade hus. Själv bodde han på Gulagården och delade utdragssoffan i köket med sin ett år yngre syster.

Han kände sig då lite underlägsen läkarsonen, men på landet behärskade han geografin och ledde lekarna. Man for vida ikring på sina cyklar och ibland for man till badplatsen vid Sjöhaga, och då var man nära Sandviken, den plats som Hildemar anvisat som färjeläge en gång i tiden. Hur långt tillbaka, tänkte Sigge där han åkte vidare mot järnvägsövergången.

Den här sista sträckan har man gjort om för att kunna få det nya järnvägsspåret i en tunnel från Lanaren och dit och sedan på nytt dyka in i berget och komma ut närmare Gerstaberg. Arne säger att han filmat inne i tunnlarna när de byggdes.

Vid övergången finns numera klockor som ringer, det gjorde det inte då Arne bodde i torpet på andra sidan. För att komma dit åker man utefter staketet uppför backen och så är man framme vid ett centrum av ett El Dorado för en liten parvel som var sju månader när han första gången kom dit.

Sigge parkerade motorcykeln på östra sidan om järnvägsövergången och tog av sig skinnstället och tog fram en träningsoverall ur packfickan. Han bytte också skor och lade de tunga stövlarna i den andra packfickan. Här borde det inte vara någon fara att lämna hojen och packfickorna några timmar.

Han gick över järnvägen och kom att tänka på den berättelse som hans mormor brukade återkomma till:

- Det var en höst och vi skulle packa ihop allt som skulle med hem till stan. Det var en hel del konserver som jag hade fyllt med mångahanda grönsaker. Potatisland hade vi ett rätt stort vid sidan om vägen upp till stugan, och ett hade vi med färskpotatis där uppe där man också odlade jordgubbar, morötter och rödbetor. Ja mycket hade vi samlat till vintern, och källarskrubben i källarplanet i stan var fullt med konserver, potatis och en stor höganäskruka med ett fat på brukade stå där med saltgurka i.

Det var alltså en hel del som skulle fraktas hem, och så var det trampsymaskinen som alltid kördes fram och tillbaka. På våren brukade jag anlita Dahlin i Pershagen, han hade en stor Volvodroska.

Den här gången kom Henriks bröder Charles och Ingvar med en lånad liten lastbil.  De körde fram mot grinden på östra sidan och Ingvar hoppade ur bilen och lossade kedjan som låste grinden tillsammans med ett handtag i en fjäder. Han öppnade grinden och Charles åkte över första spåret och sedan det andra medan Ingvar gav sig på den andra grinden där kedjan satt lite annorlunda. Han kämpade med låsanordningen men kunde inte lösa kedjan från stolpen, och med ens blev de varse att tåg var på väg från Gerstaberghållet.

Vad göra, den första grinden var redan stängd, det hade Charles gjort, och nu hördes tåget komma allt närmare. Normalt brukade tågen blåsa mitt för Gliasjön där det var kurva, och så blåste man för övergång, men nu tjöt tåget hela tiden och jag som visste hur grinden skulle öppnas sprang nerför backen och kom fram just i tid då Charles körde rakt genom grinden och räddade situationen.
Jag fick en chock, sa Linnea,  den satt i i flera månader, och folk i Pershagen sa att nu står Axelssons ko på spåret igen. Arne fick springa upp efter verktyger och så lagade man grinden så där. Man kan med fog säga att de kom undan med blotta förskräckelsen...

Närmaste grannen hade fyra pojkar och den äldste köpte sig en motorcykel och körde omkull och skadade ena benet så illa att han blev skadad för livet.

En sommar hade Henrik en lättviktare och körde mellan jobbet i stan och stugan som låg en mil från Södertälje.

Arne hade också några cyklar med motor på. Först en moped då han fyllde 15 år och sedan en riktig motorcykel som gick sönder när han åkt till stugan. Eftersom han köpt den utan lov av sin far ville han inte tala om att den gått sönder, utan gick upp tidigt nästa dag och drog den hela vägen hem till stan; då bodde de i en villa på andra sidan kanalen. Det klart att hans far fick reda på händelsen, men bara det att dra en motorcykel uppför alla backar i en mil, hur kunde han bara, nedför gick det galant.
Det blev aldrig något med den bågen, men snart köpte han en Vespa GS som gick som ett spjut.

Sigge gick över backen där Nytorpstugan står, förbi boden som Arne byggde då han var 13 år och kom ner på åkern. Mellan åkern och järnvägen ligger det bergmassor som man lade upp där då bergskärningen kom till. Längre fram finns stolpar efter en grind och där gick en stig utefter närmsta spåret bort mot Banvaktstugan som också hette Nytorp. Tågen kom med en rasande fart mot stugan, och visste man inte att järnvägen böjde av där kunde man bli livrädd av att stå och titta mot det rasande loket. När det passerat stugan, som låg blott några meter från närmsta spåret, for det med alla vagnarna över Lanaren på en hög bank fram till tunneln; på andra sidan ligger Marielund där jägaren på Bränninge bodde på Arnes tid.

Sigge gick aldrig över spåren utan traskade på utefter staketet som är gjort av ekstolpar och järntråd.
så kom han till skogen. Arne hans gamla morfar har gått där många gånger allt från sina första levnadsår. Det finns en bred stig där fram till sjön, ja inte enda ner ty marken sluttar brant ner mot stranden. När Sigge gick där upptäckte han spår av en bäver som åkt kana nerför slänten. Här och var låg träd som bävern gnagt på. Stigen blir till slut en traktorväg där bonden kört ut virke ur skogen. Lyckligt nog har han använt en gammal metod som heter blädning. Det innebär att man bara tar undan mogna träd här och där, och på det viset går det fortfarande att orientera sig i skogen om man gått där sedan barnsben.

Nu står Sigge där framför grunden till färjkarlens stuga, Hålet kallat. Där bodde "gubben i hålet" en tid, ja den tid då han rodde folk över sjön till andra sidan. Man tror att andra färjeläget var vid Marielund. Går man förbi grunden som knappt är skönjbart nu kommer man ner till Sandviken där det finns en smal väg ner och sedan upp till den bredare traktorvägen som går fram till badplatsen vid Sjöhaga.

Det finns ett gammalt dokument, skrivet av en person för länge sedan. Han skriver att han är född på Västergärde, ett ställe som ligger mellan Gerstaberg och Glibotorp. Han har hört talas om en urgammal led som gick förbi Gerstaberg och tangerade Västergärde och gick vidare över skogen till Sandviken där färjeläget var. Men han hade också hört att vattenytan i sjön en gång för länge sedan låg 4 meter över nuvarande nivå och att vattnet en dag bröt igenom en  sandbank så att sjön hamnade tre meter lägre. Den sista metern är skapad vid en sjösänkning som gjordes i början av 1900-talet i samband med en allmän sjösänkning i Stockholms län. 80 % av sjöarna sänktes med ungefär en meter, så även Långsjön i Mölnbo 1891.

Sigge vandrade vidare och kom till hans morfars badplats. Bryggan stod kvar men vassen hade vuxit närmare densamma, det märktes att det inte var särskilt många som badade där nuförtiden.

Går man uppför backen kommer man till det stora utfallsdike som grävdes då Gliasjön sänkter i samma veva som man sänkte Lanaren. Nu gick Sigge utefter staketet på vägen intill Sjöhagas ägor, där Arne kunde möta Stockholms skattedirektör Sandström som hade två pojkar, Anders och Staffan,
Anders var bliven student på den tiden, och Staffan skulle bli. Arne som en gång skulle ta studenten han också, hade inte en aning om att även han skulle få studera tidigare.

Sigge kom fram så att han såg gården Glibotorp, han kunde höra sin morfars berättelser om hästarna och korna som man motade fram där på vägsträckan fram till gården.

Det var en bra bit att mota korna när de gick i hagen vid Västergärde. Men korna går i maklig takt så att djuverna inte gungar alltför häftigt i sidled. Alltid samma ko som går först; kanske hette hon Bojan, vilket var ett vanligt namn på Axelssons kor.

Vågen till Västergärde går rakt fram då man kommer från Glibotorp, men ska man upp mot Riksettan tar man av i nittio grader och åker över trumman där vattnet från Gliasjön rinner ner till Lanaren.
Just där sade Helmer Eriksson att det var en rustbädd förr i tiden för att man skulle komma över, och ungefär där hade han sett Emil Axelsson komma med fyra kor från Bergaholm.

När man sänkte Gliasjön fick man stora arealer att odla, och det var meningen med sänkningen. En femtedel av befolkningen i Sverige migrerade, oftast för att man inte kunde föda sig. till en viss del led folk i Sverige av det förtryck som kyrkan förde.

Sigge vandrar vägen fram och kommer till Bergmans stuga. Det var den familjen som var närmsta grannar. De hyrde Västergärde men av någon anledning fick de inte bo kvar där, och det var då de gjorde nybygge på Lövnäs som var en ruin, ja helt borta på den tiden då Henrik och Linnea arrenderade Nytorp. Bergmans byggde sig en liten stuga, och under tiden bebodde de spannmålsvinden på Västergärde.

Hilmer som växte upp på Västergärde när han var grabb hade mycket att berätta för Arne när denne var hemma hos Hilmer och hans fru i Södertälje. Han berättade att det bodde en gammal gubbe med sin dotter Augusta. Augusta hade mist sitt ena öga vid slagsmål med rallarna när hon söp i lag med dem.  Västergärde hade sina ägor ända bort till järnvägen där Sigge gick upp i skogen, alltså nedanför Nytorp. Ett år hade de potatisland där och när potatisarna var färdiga att ta upp märkte man att någon med stora fötter gått och ryckt upp blasten och tjuvat potatis. Det klart att de misstänkte den tjuvaktiga gubben, men då da han att han inte hade så där stora fötter. Men man misstänkte att gubben tagit på sig stora stövlar för att komma undan.

Helmer sa också att Nytorpsgubben och de vid Oxhuvud delade på en Oxe.

Sigge såg upp mot Nytorpstugan med längtansfull min, visst vore det romantiskt att få tillbringa några år där uppe, tänk bara alla underbara kvällar bakom stugan när solen går ner bakom Axelssons bondgård. Så såg han sig noga om och gick över spåren som höll på att kosta hans släktingar livet.
Motorcykeln stod kvar och väntade och skinnkläderna i packfickorna. snart var han uppe på Riksvägen igen på väg mot storstaden. Hans bikergäng hade säkert lämnat Gamla Flickskolan för länge sedan...

Åkte så upp igen för den branta backen till Riksväg nummer ett, som vägen mellan storstäderna hette på den tiden. Körde över närmaste körbanan och fortsatte upp efter Dalkarsberget. det sägs att berget fått sitt namn av att en dalmas störtat utför berget då vägen byggdes. Väl uppe finns antydan till en parkeringsficka där hans morfar arne fick vända då han tog körkortet.

- Nu kan du vända här någon stans sa inspektören, och morfar som cyklat denna vägen sedan han var sju år visste väl var det fanns en bra plats.

Innan han lärde sig cykla fick han åka på pappas pakethållare. Det hände också att Linnea åkte ensam ut till stugan då Henrik jobbade, då hade hon en unge fram och en bak utöver packfickorna fulla med mat. Det var tungt att få allting uppför backarna. En backe upp till bron där järnvägen gick till Tveta, Almnäs och Nykvarn, och en backe upp till Pershagen. I konsumbutiken vid Pershagen brukade hon stanna och handla. Sedan kom en brant backe efter Pershagen och en lång sugande backe ända från Bränningeån och upp till stället där Arne många år efteråt vände då han körde upp för körkort.
Ja det var jobbigt att cykla till sommartorpet, men man älskade att vara där, och först då Arne var 13 år fick familjen råd att skaffa bil, en Volvo 444. Numera skaffar man sig cyklar och bil, vänta ska du få se...

Vi måste här vara medvetna om att det handlar om fact & fiction, allt är inte sant som står här, men kunde väl vara det, vem vet; huvudsaken att viljan att synas och att verka är sant...

Sigge for upp till Gamla Flickskolan på Orionkullen som man sagt och där fanns inga motorcyklar, men Gallerikretsen hade sin lokal öppen så han steg in, klädd i sina läderkläder och hjälmen i hand.

Där inne satt några medlemmar och språkade, och ett par besökare gick runt och tittade på konsten som visades. Han morsade på en konstnär som sa att han hette Göran Pettersson och en annan som var fotograf och som hette Olof Näslund. I lilla rummet fanns en installation av MoffaFridolin, en konstnär som också brukade skriva "Den vandrande vålnaden" i besöksboken, men det var ett tag sedan. Denne fantom hade ställt ut på Café Åsgatan 2 för ett par år sedan, och nu hade han lagt till ett videopoem som presenterade ett svep över staden från Scania till Astra. Han hade också några skisser på en karusäll som cykelställ, som små toppiga negerhyddor utspridda på strategiska platser runt flodområde 63, var ock en rymmande minst tio cyklar som man kunde ta ut och betala hyran av med sitt Visakort. Intressant idé, tyckte Sigge, tog på sig hjälmen och sa adjö...

Gå till nästa inlägg: Resan in i vuxenvärlden...