AteljéLivingRoom
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Jonas i Marsliden, Fjällfolk och Nybyggare vid Bäversjön var boktitlar jag började läsa där ute i vårt båtsmanstorp när jag var en yngling som snart skulle bli en nybyggare. Jag rev en gammal fallfärdig förrådsbod och pusslade ihop bitarna så det blev en liten stuga som står där än i dag.
Sedan blev det ett stort hus där vatten och avlopp måste dras fram genom berget. då måste jag lära mig hantera dynamit och stubintråd, senare eltändare som handlades hem för att spränga stubbar och sten på tomten.
Nästa fas blev att göra ett stomnät över Södertälje kommun och nu har jag väntat på att man ska skapa en plan för det område som jag är förtjust i, det vill säga MilkRiverValley, en sprickdal där Långsjön ligger och där Arla har sin Källa; Nådhammar. Där invid min stuga ligger också en skogsbeväxt flotte som jag kallar MilkRiverUniversity, en läroanstalt som ligger ute på nätet, och som alla med mobiltelefon har tillgång till. Det är bara att ta fram sin Fickteater och knappa:
www.MilkRiverUniversity.se , där finns även adressen till The Bikers in MiddleMilkdominion.
Sacke och Kirsti vandrar uppför backen och kommer snart till vägen som går förbi Stora Småsjön som ligger nedanför det 80 meter höga TV-tornet på högsta höjden. De har en liten ryggsäck med sig och sätter sig där intill tornet och häller upp varm choklad i två muggar och Kirsti tar fram mackorn med ägg på, alltid ägg när man äter i naturen, något som är med från barndomen.
- Jag kommer att tänka på en sak, säger Sacke, skulle du kunna tänka dig att starta AGreenMissionaryStation där nere där det gamla torpet stod en gång i tiden. En plats dit unga människor fick komma och lära sig leva på ett normalt sätt. Alltså utan droger och sånt, och pröva på det man förr gjorde av livsnödvändighet.
- Du är allt en lustig prick, säger Kirsti, hur har du tänkt dig att man skall komma dit.
- Ja, du har rätt, det är inte så lätt. Men jag har sett på en karta att det gått en väg norrut, mot sågartorpet, och det är inte så långt fram till vändplanen på den vägen vi gick på och som går längs Stora Småsjön, men det klart, sita biten av vägen som fanns en gång är igenvuxen.
- Drömmar om silver, drömmar om guld, drömmar om humhum för kärlekens skull.
- Vill du ha mera choklad, jag har en macka kvar?
- Nej tack, säger Sacke, du får inte göda mig nu bara för att du tycker om mig.
Så reser de sig och kränger ryggsäcken på Sacke och så knallar de tillbaka samma väg som de kommit, ner till sjön, men nu går de på andra sidan tills de kommer till kraftledningen och kommer till slut till den stig som en gång var användbar mellan sågartorpet och Oxsundsvik, som stället hette den gången då lantmätaren ritade kartan över Wåhlinge socken, 1697. Lite fel kommer de allt, men letar sig snart ner till stranden där roddbåten ligger och väntar. Med kraftiga årtag ror Sacke sin fästemö tillbaka till den röda lilla stugan med vita knutar, och snart vilar tystnaden över Lagunen, som Moffa brukar säga. Det är ingen lagun naturligtvis, men det ser ut så från fönstret där Moffa en gång såg Anna i Oxviken komma med stora klumpiga åror, när hon var på väg till Ulrik i Dalen som väntade henne varje eftermiddag för att han skulle lära henne läsa och skriva.
Intill bryggan ligger flotten med träden på, och det finns de som säger att densamma lossas av en gammal man som kallas Häradsridaren, för att den skall uppgraderas och segla hela natten till främmande hav och stränder där jazzen har sitt ursprung...
Visste du att det fanns sju säterier i Vårdinge, men att ett sådant hade mark på båda sidor om sjön.
Gränsen mellan Nådhammar och Hjotsberga går ut i sjön alldeles söder om Moffas övernattningsstuga, den som kallas AkterKastellet. Det är Hjortsberga vi talar om här och i början av 1900-talet hände något annorlunda med denna stora fastighet, den blev styckad i många små delar genom avsöndringar. En avsöndring är en förrättning som är något enklare än en avstyckning. I stället för rör i mark blev gränserna markerade med träpålar, och själva proseduren gick tämligen fort. Snart hade man en stor fastighet närmast godset, det som är Hjortsberga idag, och så skapades en skogsfastihet på östra sidan om sjön. På båda sidor ligger nu gamla hemman som avsöndrats från stamfastigheten.
Förr fick bara adeln tillskansa sig dessa stora fastigheter, men så kom en ny lag som tillät att man bildade egnahemsbolag. Avsikten med dem var att stycka stora gods i mindre bitar. Dessa försåldes till unga människor som ville starta eget, och därför skapades jämsides ett statligt finansinstitut där nybyggarna kunde låna pengar för att kunna köpa sitt småbruk. Än i dag bor ättlingar på dessa fastigheter i Vårdinge, och somliga är styckade i ännu mindre bitar; så är det med fastigheterna på Ulriksdal som är en del av Långsjödal. AkterKastellet i Moffas story är en av dem.
Den första som kom dit och byggde sig en liten stuga var en person från Mölnbo. Det var i början av 1950 och han kom naturligtvis med båt, och han kom för att han ville fiska. Han hette Borg.
Idag är det många stugor där och alla tomter är avstyckade sedan 1986.
Från Ulriksdal kan man gå eller cykla på en gammal led som passerar en sjö som heter Svartputten.
I Moffas story händer där ruggiga saker en gång på 1800-talet och Moffa & Co har varit där och forskat med metoder som bara Moffa förstår sig på. Det var här Hanna-Vanna blev lagd som ett offer till asagudarna. Vi skall här inte gå längre på denna stig, men det är allom bekant att stigen slutar vid vid vägen till Urvik, en gård som ligger på vägen mot Hölö grottor...
onsdag 30 oktober 2013
lördag 26 oktober 2013
Kärlekens Yin och Yang... barnaskaran växer...
Ateljé Jerry Linder
www.MilkRiverUniversity.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Kirsti hette den unga damen som Nicke dejtade i S:ta Claras Kyrka på den tiden han hade sidovagn på sin hoj. Hon åkte med The Bikers Vägen Västerut och hamnade vid Vårdinge kyrka innan hon förstod att hennes plats alls inte var att krypa ner i en korg som for fram i över 110 knutar. Nej hennes grej var att sitta bakom en stabil kille på bönpallen med armarna runt hans smäckra kropp. Med andra ord: Det var Sacke hon passade ihop med som ler och långhalm, som hon brukar säga, men Nicke högaktade hon på annat vis, de hade annat gemensamt, till exempel Nils Ferlin...
Nu ville Kirsti ut och vandra. Hade sett en annons i Nätis, en tidskrift som en journalist som heter Urban Häradsteater driver samtidigt som han är ledare för en teater i Flodområde 63.
I annonsen står det att backpackers kan få hyra hans lilla stuga två nätter på sin vandringsfärd till MilkRiverValley, alltså från hela världen, för att hylla grundarna av Mjölkcentralen, som blev Arla, som blev ArlaFoods och började sin gärning på västra sidan om Långsjön i vårdinge socken i Södermanland på det gods som Moffa kallar Arlas Källa; Nådhammar.
Och nu hade Kirsti mailat till Urban och bokat stuga och roddbåt för en spännande dag i Vatt-Annas kölvatten. Vatt-Anna som de besökte på Amerikaberget i Södertälje bodde nämligen i ett torp som för länge sedan rasat ihop. Sista stockarna hade någon med häst och släde kört hem och sågat upp och huggit ved av. Kvar finns bara en hög med tegel och en källargrund en bit ifrån stuggrunden, samt några fruktträd och krusbärsbuskar.Den gamla torpruinen är registrerad och finns på ett ekonomiskt kartblad på Torekällberget.
Naturligtvis skulle man ro över sjön och vandra förbi Vatt-Annas grund som en gång var en trygg boning för henne och hennes fostermor, som alls inte visste något om att Anna inte var hennes biologiska dotter utan en bortbyting som blivit lagd i hennes famn då hon låg svimfärdig och yrslig efter en förlossning som frambringat ett annat flickebarn som vi kallar Hanna-Vanna i Svartputten, och som bär namn efter musikalen med samma namn. Men det skall vi orda mera om vid ett annat tillfälle.
Kirsti och Sacke älskar verkligen varandra, och om inte denna glöd fanns skulle The Bikers tuffaste hojryttare aldrig i livet vandra över stock och sten för att hylla en gammal riddare av Nordstjärneordern; Hildemar Lidholm alltså. Men här går han nu hand i hand med en brutta som kan recitera Nils Ferlin och som alls inte är den som han såg i sidovagnen till Nickes motorcykel.
De vandrar över hagen där kossorna betat bort sly i hundratal år, unga kvigor som ännu inte hade kalvat har här haft en fristad, och ibland har man kanske släppt en stolt avelstjur bland kvigorna för att han skulle dem varsamt betäcka.
Det var här Anna sent en kväll såg en vit kviga bli uppvaktad av en stor tiotaggare, en älgtjur som sedan försvann upp mot Lilla Småsjön där Annas mamma krampaktigt höll i sitt nyfödda barn när hon tog språnget över bäcken från sjön och halkade på den svaga isen och föll pladask i det strömmande vattnet. Det var då Annas biologiska mor, Maja, skildes från sitt barn som gled in under en gran som stod vid åkanten.
Så mycket kan vi säga att sonen vid Sågartorpet kom lägligt att rädda modern från drunkningsdöden, men att han inte fann flickan, den tös som vi senare skall finna roende över sjön till den plats där den lilla stugan står där backpackers har möjligheter att sova några nätter, eller ro runt sjön som Urban kallar MilkRiver i MilkRiverValley i Flodområde 63 i MiddleMilkDominion.
Visste du att sjön är sänkt minst en gång; det finns protokoll på det:
1891 samlades markägare och deras representanter runt sjön hemma hos Hildemar Lidholm på Nådhammar, de skulle bestämma i demokratisk ordning om sjön skulle sänkas drygt en meter.
Anledningen till sänkningen var att man behövde mera mark att bruka för att få mat till en svältande befolkning.
1827 inträdde en lag som sprängde byarna. Om en bonde i byn önskade att byn skulle delas måste alla andra bönder i byn gå med på det. Då kom lantmätaren och mätte upp alla tegar och fördelade dem på byns bönder så att var och en fick större skiften en bra bit ifrån varandra. Ofta måste man montera ner sina hus och flytta ut dem på den jord man fått.
Det betydde att bönderna nu kunde använda sina kunskaper om jordens egenskaper efter eget huvud, och därmed kom nya metoder i bruk, och nya redskap. I stället för att påta lite i ytan kunde man plöja med ett order, en plog som var av järn, i stället för ett som var av trä och eventuellt skodd med järn.
Att vända tiltan var i det närmaste brottsligt i börja av perioden. Många gamla bönder ansåg att jorden skulle bli förstörd av denna bryska hantering.
Man kunde också använda nytt utsäde som gav rikare skörd.
Med andra ord ökade skördarna så att folket kunde mätta sina barn vilket resulterade i att barnadödligheten gick ner.
Men samtidigt ökade landets befolkning och till slut blev den så stor att man inte kunde mätta alla munnar, och det var då man kom på att man kunde dika ut våtmarker och sänka vattenståndet i sjöarna.
80 % av alla sjöar i Stockholms län blev utdikade, och så blev det sjösystem som Länsstyrelsen kallar Flodområde 63 utdikat. Det var Klemmingen, Frösjön och Långsjön, samt sjön Sillen där vattnet rinner ut i Trosaån och ut i Östersjön. Långsjön sänktes dryga metern och på många platser runt sjön kan man se den gamla strandvallen.
Protokollet med alla namnteckningarna finns att hitta i Jordbrukdarkivet på Länsstyrelsen. Det är bönder från tre socknar. Gränserna för dessa socknar går ihop mitt i sjön på en liten ö; det är Hölö, Vårdinge och Vagnhärad.
Lidholm, som var sökande, tecknade för flera stora ägendomar: Nådhammar, Hjortsberga och Fagernäs, samt kvarnen i Mölnbo, som var den första enheten som karterades redan på 1200-talet.
På häradskartan över Vårdinge socken anno 1697 står det Oxsundsvik på den äga där Vatt-Anna växte upp, därför kallar vi henne också Anna i Oxviken så länge som hon blir kvar där. Redan som ung flicka beger hon sig till Mölnbo station och åker hela sträckan till Järna, då är pengarna slut.
Hon måste då gå en bit, innan hon får skjuts av sommardrängen på Glibotorp, vilken hon blir väl bekant med, till och med mycket bekant, innan hon går till Gubben i Hålet som bor invid hålvägen. Han ror henne över Lanaren till Marielund där järnvägstunneln genom berget finns. Resten till Södertälje går hon utefter järnvägen och når sin mosters stuga på andra sidan om staden sent en augustikväll när månen lyser över trädtopparna; då är hon helt slut...och gravid är hon också...
www.MilkRiverUniversity.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Kirsti hette den unga damen som Nicke dejtade i S:ta Claras Kyrka på den tiden han hade sidovagn på sin hoj. Hon åkte med The Bikers Vägen Västerut och hamnade vid Vårdinge kyrka innan hon förstod att hennes plats alls inte var att krypa ner i en korg som for fram i över 110 knutar. Nej hennes grej var att sitta bakom en stabil kille på bönpallen med armarna runt hans smäckra kropp. Med andra ord: Det var Sacke hon passade ihop med som ler och långhalm, som hon brukar säga, men Nicke högaktade hon på annat vis, de hade annat gemensamt, till exempel Nils Ferlin...
Nu ville Kirsti ut och vandra. Hade sett en annons i Nätis, en tidskrift som en journalist som heter Urban Häradsteater driver samtidigt som han är ledare för en teater i Flodområde 63.
I annonsen står det att backpackers kan få hyra hans lilla stuga två nätter på sin vandringsfärd till MilkRiverValley, alltså från hela världen, för att hylla grundarna av Mjölkcentralen, som blev Arla, som blev ArlaFoods och började sin gärning på västra sidan om Långsjön i vårdinge socken i Södermanland på det gods som Moffa kallar Arlas Källa; Nådhammar.
Och nu hade Kirsti mailat till Urban och bokat stuga och roddbåt för en spännande dag i Vatt-Annas kölvatten. Vatt-Anna som de besökte på Amerikaberget i Södertälje bodde nämligen i ett torp som för länge sedan rasat ihop. Sista stockarna hade någon med häst och släde kört hem och sågat upp och huggit ved av. Kvar finns bara en hög med tegel och en källargrund en bit ifrån stuggrunden, samt några fruktträd och krusbärsbuskar.Den gamla torpruinen är registrerad och finns på ett ekonomiskt kartblad på Torekällberget.
Naturligtvis skulle man ro över sjön och vandra förbi Vatt-Annas grund som en gång var en trygg boning för henne och hennes fostermor, som alls inte visste något om att Anna inte var hennes biologiska dotter utan en bortbyting som blivit lagd i hennes famn då hon låg svimfärdig och yrslig efter en förlossning som frambringat ett annat flickebarn som vi kallar Hanna-Vanna i Svartputten, och som bär namn efter musikalen med samma namn. Men det skall vi orda mera om vid ett annat tillfälle.
Kirsti och Sacke älskar verkligen varandra, och om inte denna glöd fanns skulle The Bikers tuffaste hojryttare aldrig i livet vandra över stock och sten för att hylla en gammal riddare av Nordstjärneordern; Hildemar Lidholm alltså. Men här går han nu hand i hand med en brutta som kan recitera Nils Ferlin och som alls inte är den som han såg i sidovagnen till Nickes motorcykel.
De vandrar över hagen där kossorna betat bort sly i hundratal år, unga kvigor som ännu inte hade kalvat har här haft en fristad, och ibland har man kanske släppt en stolt avelstjur bland kvigorna för att han skulle dem varsamt betäcka.
Det var här Anna sent en kväll såg en vit kviga bli uppvaktad av en stor tiotaggare, en älgtjur som sedan försvann upp mot Lilla Småsjön där Annas mamma krampaktigt höll i sitt nyfödda barn när hon tog språnget över bäcken från sjön och halkade på den svaga isen och föll pladask i det strömmande vattnet. Det var då Annas biologiska mor, Maja, skildes från sitt barn som gled in under en gran som stod vid åkanten.
Så mycket kan vi säga att sonen vid Sågartorpet kom lägligt att rädda modern från drunkningsdöden, men att han inte fann flickan, den tös som vi senare skall finna roende över sjön till den plats där den lilla stugan står där backpackers har möjligheter att sova några nätter, eller ro runt sjön som Urban kallar MilkRiver i MilkRiverValley i Flodområde 63 i MiddleMilkDominion.
Visste du att sjön är sänkt minst en gång; det finns protokoll på det:
1891 samlades markägare och deras representanter runt sjön hemma hos Hildemar Lidholm på Nådhammar, de skulle bestämma i demokratisk ordning om sjön skulle sänkas drygt en meter.
Anledningen till sänkningen var att man behövde mera mark att bruka för att få mat till en svältande befolkning.
1827 inträdde en lag som sprängde byarna. Om en bonde i byn önskade att byn skulle delas måste alla andra bönder i byn gå med på det. Då kom lantmätaren och mätte upp alla tegar och fördelade dem på byns bönder så att var och en fick större skiften en bra bit ifrån varandra. Ofta måste man montera ner sina hus och flytta ut dem på den jord man fått.
Det betydde att bönderna nu kunde använda sina kunskaper om jordens egenskaper efter eget huvud, och därmed kom nya metoder i bruk, och nya redskap. I stället för att påta lite i ytan kunde man plöja med ett order, en plog som var av järn, i stället för ett som var av trä och eventuellt skodd med järn.
Att vända tiltan var i det närmaste brottsligt i börja av perioden. Många gamla bönder ansåg att jorden skulle bli förstörd av denna bryska hantering.
Man kunde också använda nytt utsäde som gav rikare skörd.
Med andra ord ökade skördarna så att folket kunde mätta sina barn vilket resulterade i att barnadödligheten gick ner.
Men samtidigt ökade landets befolkning och till slut blev den så stor att man inte kunde mätta alla munnar, och det var då man kom på att man kunde dika ut våtmarker och sänka vattenståndet i sjöarna.
80 % av alla sjöar i Stockholms län blev utdikade, och så blev det sjösystem som Länsstyrelsen kallar Flodområde 63 utdikat. Det var Klemmingen, Frösjön och Långsjön, samt sjön Sillen där vattnet rinner ut i Trosaån och ut i Östersjön. Långsjön sänktes dryga metern och på många platser runt sjön kan man se den gamla strandvallen.
Protokollet med alla namnteckningarna finns att hitta i Jordbrukdarkivet på Länsstyrelsen. Det är bönder från tre socknar. Gränserna för dessa socknar går ihop mitt i sjön på en liten ö; det är Hölö, Vårdinge och Vagnhärad.
Lidholm, som var sökande, tecknade för flera stora ägendomar: Nådhammar, Hjortsberga och Fagernäs, samt kvarnen i Mölnbo, som var den första enheten som karterades redan på 1200-talet.
På häradskartan över Vårdinge socken anno 1697 står det Oxsundsvik på den äga där Vatt-Anna växte upp, därför kallar vi henne också Anna i Oxviken så länge som hon blir kvar där. Redan som ung flicka beger hon sig till Mölnbo station och åker hela sträckan till Järna, då är pengarna slut.
Hon måste då gå en bit, innan hon får skjuts av sommardrängen på Glibotorp, vilken hon blir väl bekant med, till och med mycket bekant, innan hon går till Gubben i Hålet som bor invid hålvägen. Han ror henne över Lanaren till Marielund där järnvägstunneln genom berget finns. Resten till Södertälje går hon utefter järnvägen och når sin mosters stuga på andra sidan om staden sent en augustikväll när månen lyser över trädtopparna; då är hon helt slut...och gravid är hon också...
tisdag 22 oktober 2013
Moffa från början... FridolinosHumanisimusHumaniora...
Ateljé Jerry Linder
www.MilkRiverUniversity.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Det var en gång...
En liten parvel gick med händerna på ryggen på gubbars vis, han hade klättrat över staketet till lekhagen framför stugan. Sedan hade han krupit mellan trådarna till SJ:s staket och vältrat nerför slänten och hamnat på järnvägsspåret där tågen från Gnesta kommer än idag.
När hans mamma fann att hagen var tom började hon söka och till sist letade hon vid järnvägen där banvaktare Hågman cyklade på sin dressin.
Väl framme hos Linnea, som Arnes mamma hette, bytte de några ord och med ens gjorde gubben en grimas och utan att säga något tittade han på sitt fickur och fann att ett snälltåg var på gång och skulle snart vara synligt i kurvan vid Gliasjön.
Hågman kastade om dressinen och trampade för allt vad han var värd och kastade av densamma från spåren och fångade upp pojken strax innan tåget kom med dödligt lok. Arne var ämnad att leva vidare i stugan intill Västra stambanan där första spåret blev lagt något år före 1861 då tågen kunde gå ända till Sparreholm. 1862 var banan klar från Hallsberg till Sparreholm och mellan Hallsberg och Örebro där pojken var född. Från Västerhavet kunde man nu åka tåg till Östersjön, till Sveriges huvudstad som heter Stockholm och ligger ca 45 km från Nytorpstugan.
Hågman var utsedd att bevaka järnvägspåren så att solens strålar icke utvidgade järnet så att rälsen måste kröka sig. Han skulle också bevaka vallarna funt järnvägen så att gnistor från tåget inte förorsakade eldsvåda.
När pojken kunde traska i skog och mark brukade han smita iväg upp till bondgården där det fanns sinnrika maskiner och mångahanda djur.
Det här var på somrarna tills han var femton år, på vintrarna bodde man i staden, på Gulagårn, och sedan några år vid BP-macken nedanför Folkparken. Då gick han Erik Dahlbergsväg fram och tillbaka mellan hemmet och stadens läroverk. Det var på den vägen han kysste sin brud första gången
under Stora Granen...och snart hade han avlagt mogenhetsexmen gunås.
Stavhopparen som knäckte ryggen, kan man säga ty en dag skulle kompaniet ställa upp på kaserngården med regnkappa, och gissa vem som glömt sin.
- Med språng, skrek kompanichefen, och med fyra trappsteg i ett språng lyckades rekryten skapa en lucka mellan två kotor, och så var det det där med ett annat språng som båda formade hans fortsatta levnad.
Kanske var det då han började tänka stort, ja ibland för stort, lätt att vara efterklok. Det blev i alla fall många böcker lästa en tid, och kanske var det då han blev humanist. Alla fysiska övningar kunde han glömma en lång tid och vad var bättre att förnöja själen med än litteratur som han valde själv. Hans fysiska fostran var slut och nu gällde det att fylla detta tidrum med något annat.
Hans intresse för moral och religiöst tänkande hade funnits där sedan han gick i söndagsskolan fastän han inte brukade gå i kyrkan eller sällat sig till något religiöst samfund. Ja han hade heller inte låtit konfirmera sig trots att han ofta funderade på religionernas plats i olika världsdelar. Vad fick folk att gå till kyrkan och vad hände med dem då de sa att de trodde på Gud, finns Gud?
Själv började han tro på en blandning av tro och vetande. Hans intresse för kvantfysik hade bara vuxit med åren, och då han träffade Ingvar Åstrand en kväll invid hästarna som gick i hagen och betade, då fanns där i hans medvetande idé om hur energier i världsaltet rör sig och på något mystiskt sätt rör sig så att allt skall bli harmoniskt. Det är där tanken på ett gemensamt begrepp för alla dessa krafter i hjärnan gestaltar sig till det vi kallar Gud...
Gud är då ett, och människors handlingar ett annat, där emellan finns det elektromagnetiska kraftfältet; FridolinosHumanisimusHumanismiora...
The Bikers...
Sigges mobil ringer och han går och letar efter den, där är den!
Det är Nicke som ringer, det ser han på displayen, det var länge sedan.
- Hej Nicke, hur är läget?
- Bra, vi bor ihop nu, om du vill vetát, jag flyttade in till min lilla fröken i förra veckan, jag bor i Hölö nu, vid Edeby marmorbrott, om du vet var det ligger. Hon har köpt en gammal villa där.
- Har hon!
- Ja du vet hon har fått ett amerikaarv och vill placera pengarna säkert, hur det är så är jorden det bästa värdet, näst efter guldet, hajjaru?
- Och nu bor du inneboende hos henne, hur känns det?
- Du, grabben, vi är ännu förälskade, så varför skulle inte det kännas bra, det här är en underbar plats,
kom och hälsa på vet jag, bussen vänder strax bredvid; ta frun och ungarna med dig...
Ännu vet vi inte var Sigges familj har landat. Det är någonstans i Storstockholm, men var? I Älvsjö kanske där hans farfar bodde, eller i Tumba där Arne arbetade en sommar, eller i Rönninge. När man gjorde grundkartan över gamla Rönninge var Arne 16 år och fick börja avväga polygonpunkter, det vill säga mätpunkter från vilka man mätte in hus och vägar, samt höjdkurvor. Då fick han ta ett stort ansvar. Två vuxna karlar hade han med som stångbärare och man mätte med ett instrument och kunde bestämma höjden på några millimeter när. När Arne gick från den ena tomten till den andra när man mätte in hus brukade han kolla in hur de var konstruerade. Detta för att han var tvärsäker på att han en gång skulle göra som leksakshandlaren i Södertälje när han byggde Villa Sorento i Vårsta.
Annars är Hästhagen i Östertälje en bra plats att bo på, men helst vill han bo på landet en liten bit utanför stan, bara det finns bussförbindelser; i Brunnsäng kanske, eller Viksberg, Södertäljes Djursholm med utsikt över Mälaren, bara det att tomterna är så dyra. De gamla husen, pionjärhusen, är så små och därför blir det till att bygga nytt. Idag har man anlagt vatten och avlopp för 100 000 kronor och det är fritt fram att bygga över de 60 kvadratmeter som det var förut.
Nej, det blev ingen bosättning för Sigge och Elin på östra sidan av kanalen, och inte på andra sidan heller, nej vi får söka på Vägen Västerut, till Järna, närmare bestämt på Eneområdet där Sigges morfar en höst 1967 gick över hela gärdet och rätade upp stakkäppar som lantmätaren hade satt i varje rör som visade var kvarteren var. Samtidigt kryssade bonden på Linga, som arrenderade marken, mellan dessa rör i gjutning, därför att kommunens tjänsteman inte sett till att säga upp avtalet i tid.
Nu bor de i en villa nära Ådalen och skolan och man kan säga att de bor centralt och bra, ja närmast perfekt om man tänker på att Trulls, deras lilla trasselsudd, eller som Bikers säger, lite skit på snöret,
skall rastas flera gånger om dagen. För att inte tala om katten som kan vara ute hela dagarna nere i ravinen där vattnet rinner i meandrar förbi Saltå kvarn där det finns lämningar kvar.
Sigge fortsätter samtalet med Nicke:
- Det var ett bra tag sedan vi träffades vi bikers, kunde inte du ordna en liten fest där hemma hos din lilla fröken, vi kunde se en föreställning vid Ytterjärna kulturcentrum och sedan åka hem till er.
Kan man tälta på tomten?
- Det kan man visst, säger Nicke, det gäller bara att hitta en föreställning som passar alla. Det är inte helt säkert att Sacke är så värst intresserad, men hans böna är nog inte svår att erbjuda lite kunskaper om den store Rudolf Steiner, en centralfigur för antroposoferna, ja rent av antroposofins grundare...
- Vi säger väl så, hej då, hälsa alla!
- Hej, tack för att du ringde...
Det finns ett förhållande mellan allt, alltet, kanske kan man säga Allah och oss människor, och det gäller både det ena och det andra. Alla himlakroppar befinner sig i ett kraftfällt som beskriver som strålar, ett elektromagnetsikt gitter som tvingar massorna att rotera. Vintergatan har sin snurr och solen sin, medan jordklotet rullar ett varv runt solen på ett år . All rörelse kommer från dessa glödande kroppar ända tills de är förbrukade, då skapas nya stjärnor och vintergator av de gamla, på samma sätt som pumpan växer av näring från söndersmulat berg och kompost. Matjorden ger växten vatten i lämplig dos, och fördelar mängden så att liv inte dödas av störtskurarna ur åskmolnen.
När Sigge och Nicke ringer varandra finns det elektromagnetism med i spelet, och när Bikers åker på sina Bikerträffar spinner motorerna jämt och fint på grund av en spole som alstrar elektromagnetism i varje maskin.
Arne, Sigges morfar, har en manick inopererad under vänster nyckelben. Den förstärker den sinusknuta som finns i hjärtat och ger alla rörliga delar impulser mellan 60 slag i minuten och 110. De elektromagnetiska vågorna finns överallt, eller rättare, det är impulserna som rör snett framåt medan vattenmolekylerna roterar. Men nog ser det ut som om vågorna rör sig, och så är det med elektromagnetismen, vi ser den bara som färger eller toner, men det är bara en bråkdel av alla frekvenser som finns i det osynliga spänningsfältet där Allah är verksam. Allah är Muhammeds Gud, som också är de Kristnas Gud och Abrahams. Abraham bröt upp från Ur och vandrade mot det förlovade landet. När The Bikers rör sig Vägen Västerut finns där många nyanser, som vi dödliga inte ser i början av vår färd mot mognad. Men allt som månen vandrar runt jorden, ökar vårt seende och därvid ändras vårt beteende, och nu har både Sigge och Nicke lämnat över sina bågar till yngre förmågor...
www.MilkRiverUniversity.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Det var en gång...
En liten parvel gick med händerna på ryggen på gubbars vis, han hade klättrat över staketet till lekhagen framför stugan. Sedan hade han krupit mellan trådarna till SJ:s staket och vältrat nerför slänten och hamnat på järnvägsspåret där tågen från Gnesta kommer än idag.
När hans mamma fann att hagen var tom började hon söka och till sist letade hon vid järnvägen där banvaktare Hågman cyklade på sin dressin.
Väl framme hos Linnea, som Arnes mamma hette, bytte de några ord och med ens gjorde gubben en grimas och utan att säga något tittade han på sitt fickur och fann att ett snälltåg var på gång och skulle snart vara synligt i kurvan vid Gliasjön.
Hågman kastade om dressinen och trampade för allt vad han var värd och kastade av densamma från spåren och fångade upp pojken strax innan tåget kom med dödligt lok. Arne var ämnad att leva vidare i stugan intill Västra stambanan där första spåret blev lagt något år före 1861 då tågen kunde gå ända till Sparreholm. 1862 var banan klar från Hallsberg till Sparreholm och mellan Hallsberg och Örebro där pojken var född. Från Västerhavet kunde man nu åka tåg till Östersjön, till Sveriges huvudstad som heter Stockholm och ligger ca 45 km från Nytorpstugan.
Hågman var utsedd att bevaka järnvägspåren så att solens strålar icke utvidgade järnet så att rälsen måste kröka sig. Han skulle också bevaka vallarna funt järnvägen så att gnistor från tåget inte förorsakade eldsvåda.
När pojken kunde traska i skog och mark brukade han smita iväg upp till bondgården där det fanns sinnrika maskiner och mångahanda djur.
Det här var på somrarna tills han var femton år, på vintrarna bodde man i staden, på Gulagårn, och sedan några år vid BP-macken nedanför Folkparken. Då gick han Erik Dahlbergsväg fram och tillbaka mellan hemmet och stadens läroverk. Det var på den vägen han kysste sin brud första gången
under Stora Granen...och snart hade han avlagt mogenhetsexmen gunås.
Stavhopparen som knäckte ryggen, kan man säga ty en dag skulle kompaniet ställa upp på kaserngården med regnkappa, och gissa vem som glömt sin.
- Med språng, skrek kompanichefen, och med fyra trappsteg i ett språng lyckades rekryten skapa en lucka mellan två kotor, och så var det det där med ett annat språng som båda formade hans fortsatta levnad.
Kanske var det då han började tänka stort, ja ibland för stort, lätt att vara efterklok. Det blev i alla fall många böcker lästa en tid, och kanske var det då han blev humanist. Alla fysiska övningar kunde han glömma en lång tid och vad var bättre att förnöja själen med än litteratur som han valde själv. Hans fysiska fostran var slut och nu gällde det att fylla detta tidrum med något annat.
Hans intresse för moral och religiöst tänkande hade funnits där sedan han gick i söndagsskolan fastän han inte brukade gå i kyrkan eller sällat sig till något religiöst samfund. Ja han hade heller inte låtit konfirmera sig trots att han ofta funderade på religionernas plats i olika världsdelar. Vad fick folk att gå till kyrkan och vad hände med dem då de sa att de trodde på Gud, finns Gud?
Själv började han tro på en blandning av tro och vetande. Hans intresse för kvantfysik hade bara vuxit med åren, och då han träffade Ingvar Åstrand en kväll invid hästarna som gick i hagen och betade, då fanns där i hans medvetande idé om hur energier i världsaltet rör sig och på något mystiskt sätt rör sig så att allt skall bli harmoniskt. Det är där tanken på ett gemensamt begrepp för alla dessa krafter i hjärnan gestaltar sig till det vi kallar Gud...
Gud är då ett, och människors handlingar ett annat, där emellan finns det elektromagnetiska kraftfältet; FridolinosHumanisimusHumanismiora...
The Bikers...
Sigges mobil ringer och han går och letar efter den, där är den!
Det är Nicke som ringer, det ser han på displayen, det var länge sedan.
- Hej Nicke, hur är läget?
- Bra, vi bor ihop nu, om du vill vetát, jag flyttade in till min lilla fröken i förra veckan, jag bor i Hölö nu, vid Edeby marmorbrott, om du vet var det ligger. Hon har köpt en gammal villa där.
- Har hon!
- Ja du vet hon har fått ett amerikaarv och vill placera pengarna säkert, hur det är så är jorden det bästa värdet, näst efter guldet, hajjaru?
- Och nu bor du inneboende hos henne, hur känns det?
- Du, grabben, vi är ännu förälskade, så varför skulle inte det kännas bra, det här är en underbar plats,
kom och hälsa på vet jag, bussen vänder strax bredvid; ta frun och ungarna med dig...
Ännu vet vi inte var Sigges familj har landat. Det är någonstans i Storstockholm, men var? I Älvsjö kanske där hans farfar bodde, eller i Tumba där Arne arbetade en sommar, eller i Rönninge. När man gjorde grundkartan över gamla Rönninge var Arne 16 år och fick börja avväga polygonpunkter, det vill säga mätpunkter från vilka man mätte in hus och vägar, samt höjdkurvor. Då fick han ta ett stort ansvar. Två vuxna karlar hade han med som stångbärare och man mätte med ett instrument och kunde bestämma höjden på några millimeter när. När Arne gick från den ena tomten till den andra när man mätte in hus brukade han kolla in hur de var konstruerade. Detta för att han var tvärsäker på att han en gång skulle göra som leksakshandlaren i Södertälje när han byggde Villa Sorento i Vårsta.
Annars är Hästhagen i Östertälje en bra plats att bo på, men helst vill han bo på landet en liten bit utanför stan, bara det finns bussförbindelser; i Brunnsäng kanske, eller Viksberg, Södertäljes Djursholm med utsikt över Mälaren, bara det att tomterna är så dyra. De gamla husen, pionjärhusen, är så små och därför blir det till att bygga nytt. Idag har man anlagt vatten och avlopp för 100 000 kronor och det är fritt fram att bygga över de 60 kvadratmeter som det var förut.
Nej, det blev ingen bosättning för Sigge och Elin på östra sidan av kanalen, och inte på andra sidan heller, nej vi får söka på Vägen Västerut, till Järna, närmare bestämt på Eneområdet där Sigges morfar en höst 1967 gick över hela gärdet och rätade upp stakkäppar som lantmätaren hade satt i varje rör som visade var kvarteren var. Samtidigt kryssade bonden på Linga, som arrenderade marken, mellan dessa rör i gjutning, därför att kommunens tjänsteman inte sett till att säga upp avtalet i tid.
Nu bor de i en villa nära Ådalen och skolan och man kan säga att de bor centralt och bra, ja närmast perfekt om man tänker på att Trulls, deras lilla trasselsudd, eller som Bikers säger, lite skit på snöret,
skall rastas flera gånger om dagen. För att inte tala om katten som kan vara ute hela dagarna nere i ravinen där vattnet rinner i meandrar förbi Saltå kvarn där det finns lämningar kvar.
Sigge fortsätter samtalet med Nicke:
- Det var ett bra tag sedan vi träffades vi bikers, kunde inte du ordna en liten fest där hemma hos din lilla fröken, vi kunde se en föreställning vid Ytterjärna kulturcentrum och sedan åka hem till er.
Kan man tälta på tomten?
- Det kan man visst, säger Nicke, det gäller bara att hitta en föreställning som passar alla. Det är inte helt säkert att Sacke är så värst intresserad, men hans böna är nog inte svår att erbjuda lite kunskaper om den store Rudolf Steiner, en centralfigur för antroposoferna, ja rent av antroposofins grundare...
- Vi säger väl så, hej då, hälsa alla!
- Hej, tack för att du ringde...
Det finns ett förhållande mellan allt, alltet, kanske kan man säga Allah och oss människor, och det gäller både det ena och det andra. Alla himlakroppar befinner sig i ett kraftfällt som beskriver som strålar, ett elektromagnetsikt gitter som tvingar massorna att rotera. Vintergatan har sin snurr och solen sin, medan jordklotet rullar ett varv runt solen på ett år . All rörelse kommer från dessa glödande kroppar ända tills de är förbrukade, då skapas nya stjärnor och vintergator av de gamla, på samma sätt som pumpan växer av näring från söndersmulat berg och kompost. Matjorden ger växten vatten i lämplig dos, och fördelar mängden så att liv inte dödas av störtskurarna ur åskmolnen.
När Sigge och Nicke ringer varandra finns det elektromagnetism med i spelet, och när Bikers åker på sina Bikerträffar spinner motorerna jämt och fint på grund av en spole som alstrar elektromagnetism i varje maskin.
Arne, Sigges morfar, har en manick inopererad under vänster nyckelben. Den förstärker den sinusknuta som finns i hjärtat och ger alla rörliga delar impulser mellan 60 slag i minuten och 110. De elektromagnetiska vågorna finns överallt, eller rättare, det är impulserna som rör snett framåt medan vattenmolekylerna roterar. Men nog ser det ut som om vågorna rör sig, och så är det med elektromagnetismen, vi ser den bara som färger eller toner, men det är bara en bråkdel av alla frekvenser som finns i det osynliga spänningsfältet där Allah är verksam. Allah är Muhammeds Gud, som också är de Kristnas Gud och Abrahams. Abraham bröt upp från Ur och vandrade mot det förlovade landet. När The Bikers rör sig Vägen Västerut finns där många nyanser, som vi dödliga inte ser i början av vår färd mot mognad. Men allt som månen vandrar runt jorden, ökar vårt seende och därvid ändras vårt beteende, och nu har både Sigge och Nicke lämnat över sina bågar till yngre förmågor...
tisdag 8 oktober 2013
Resan in i Moffas tankevärd...
Ateljé Jerry Linder
www.MilkRiverUniversity.se
www.akterKastellet.jerrylinder.se
www.DigitaliaGalleri.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Jerry´s Ateljé ...
Moffa alias Kamrern alias Fridolin lever i Jerry´s ateljé, ett område i universum som Moffa kallar MiddleMilkDominion. En pytteliten del av denna rymd har namnet Flodområde 63 av Länsstyrelsen i Stockholms län. För att göra det ännu mera invecklat benämner han Långsjön i Mölnbo för MilkRiver, en sjö som träcker sig från Mölnbo till järnvägen mellan Hölö och Vagnhärad. Där finns Arlas Källa (Nådhammar) och på andra sidan sjön finns AkterKastellet där Moffa & Co håller till.
Om vi vecklar ut detta kartblad i folieformat finner vi både fact and fiction. Och vid den tid då Arlas grundare, Hildemar Lidholm och hans bror Wilhelm kom till trakten och grundlade den
internationella rörelsen som gav barnen i Stockholm och ute i världen den mjölk de behövde, föddes två flickebarn helt nära varandra, två virtuella skapelser som vi får följa från första dagen.
De kommer snart att finna på östra sidan av sjön där Ulrik i Dalen bor och Anna i Oxviken ror fram och åter för att träffa sin vän, Johannis i Orrlöt, som bor längre upp i skogen, på andra sidan Svartputten, där Hanna blev lagd som ett offer till Asarna. Men Hanna blev räddad och hamnade i Ömanstorp i Hölö Socken, medan Johannis måste fly för att inte tagas till fånga av länsman som prosten i Hölö kyrka bussat på honom.
Alla utom den gamle mannen, Ulrik i dalen, träffas vid livets slut på ett café i Södertälje stad, där de så småningom upptäcker att de känner varandra sedan långa tider tillbaka.
Då har Anna, vår Vatt-Anna, fått två barn, en pojke och en flicka. Pojken far med Nordenskiöld, som är far till flickan, på Nordostpassagen. Där blir han tillsammans med en av infödingarna och måste promt besöka henne i hennes tält fastän kapten på Vega sagt ifrån att ingen fick lämna båten. När Amoralen, Annas pojke som egentligen heter Aron, kommer ut ur tältet är fartyget redan långt borta, emedan isen äntligen gått upp. Bara någon kilometer längre bort fanns Bering Sund och ett varmare hav.
Amoralen tar sig själv tillbaka till civiliserade trakter och når Katedralen i Köln där han utsvulten och trasigt klädd blir räddad av en kvinna som heter Maria. Med henne får han en dotter som i sin tur föder tvillingar, en pojke och en flicka. Dessa flyger till Siljansnäs i Dalarna och kommer så småningom till Wåhlinge där deras kusin Urban Häradsteater är redaktör för en tidning. Tillsammans
far de med S/S Tage Danielssons Hjärta, ett systerfartyg till Stockholmsbriggen, och seglar in i Medelhavet, till Rom och till Jerusalem. Därefter tar de kurs mot Benin, vars gamla namn är Dahomey, vilket är Jazzens hemvisst.
Så långt har vi fått rapporter av en turkisk bergduva, men ännu får vi vänta på att deras skepp ska dyka upp i våra farvatten, det vill säga utanför Trosa, varifrån hon seglar in i flodområde 63 och uppför Mölnboån och ankrar utanför AkterKastellet...
The Bikers
Nu har Sigge bytt ut sin motorcykel mot tre välutrustade trampcyklar för hela familjen. Har man fru och barn skall man vara med dem, tycks han tänka, barn och ungdomstiden är för alltid förbi. Hans dotter är nu nio år och så har hon en brorsa på fem. Pojken sitter i en sadel bakefter sin pappa och verkar trivas bra med det.
När vi får syn på dem håller de på att ställa cyklarna tillrätta på tåget som skall föra dem till Södertälje Centrum. Därifrån drar de cyklarna på gågatan till det mycket populära Tom Titts, som är en grymt folkkär inrättning som drar både barn och unga till stan.
Mat kan man äta där inne och mätt och belåtna åker man vidare ut genom staden på Järnagatan och Nyköpingsvägen. Vid Södertälje Syd går man in och köper en tidning, ett aftonblad, och sedan cyklar familjen genom Pershagen där det gamla huset som Konsum låg i då morfar Arne var liten numera är alldeles rosa. Härifrån kunde Linnea beställa varor per telefon och få dem hemkörda till torpet de arrenderade av Axelssons. Torpet hette Nytorp, liksom banvaktstugan längre bort mot tunnlarna.
Snart åkte man nerför backen vid Dalkarsberget där det förr fanns en mjölkpall där farbror Emil ställde den färska mjölken och tog tillbaka skummjölk till kalvarna. Allt detta har Arne berättat.
Når uppförsbacken är slut kommer man förbi Vallstugan där en smal väg går in på Brandalsunds ägor. Så kommer en backe som slutar i en brant kurva, Brandalsundskurvan. Där har det hänt många olyckor genom åren. En gång krockade en buss med skolelever där och flera barn dog.
Förbi huvudinfarten till Brandalsunds gods åker de med bra fart och förbi huset på höger sida där det förr var en handelsbod. Vägen in till Mikaelgården åker de förbi idag, men historien om skolan som var helt olika andra skolor ska vi inte missa, bara det att nu börjar man närma sig Hannas stall där hon bedriver terapi med hästar...
Hästar och människor hör ihop. Deras tillit till människan är stor. Men hästar är samtidigt skygga djur
som hellre tar till flykten än stannar och slåss, därför måste man handskas försiktigt med dem så att de inte blir rädda. En sak är dock säkert, hästen är en ärlig kamrat, och därför är ridterapi till gagn för dem som hr dåligt självförtroende. Det är därför Sigge vänder tillbaka till Hanna igen för det var av en slump att han fann det här stallet när han var ute med The Bikers sista gången. Nu är det andra cyklar som gäller, och målet för dagen har nåtts, och dottern skall nu prova på att rida för första gången.
Cyklarna ställer de vid ladan där hästtransporten står och sedan knackar de på hos Hanna som bor i det rödmålade huset. Hanna kommer ut och hälsar och så går de upp till hästhagen där det också finns ett hus med ett rum där man brukar samlas och gå igenom reglerna för terapin.
- Hej, säger Hanna till Sigges dotter som sakta och försiktigt närmar sig den stora bruna nordsvensken, vad heter du min vän.
- Jag heter Lisette, säger hon och smilar lite förläget, men man kallar mig Liss, får man gå in till hästarna nu, de ser snälla ut.
Med små rörelser närmar hon sig hästarna som äter torrt gräs, det man kallar hö, som Hanna lagt ut till dem.
- Man skall inte klappa en häst för löst om man kommer bakifrån, då kan de bli skrämda. Ska man klappa dem ska det vara bestämt utan att vara hårt. Hästarna är skygga av naturen, och flyr hellre än slåss, men passa dig, blir de rädda kan de slå bakut, och då kan man få en riktig lårkaka om man står i vägen.
- Vill du prova att stiga upp på Brunte, nordsvensken som är kastrerad.
- Vad betyder kastrerad, frågade Liss.
- Det betyder att veterinären varit här och skurit i pungen så att pungstenarna har trillat ut. Det läker snart ihop och sedan kan den hästen, som kallas hingst innan den blivit kastrerad, och valack efteråt.
En valack kan inte bli pappa, och han blir ofta mycket lugnare än en hingst.
- Har du bestämt dig nu, frågar Sigge och ser uppmanande på sin dotter, du behöver inte bestämma dig idag om du inte vill. Jag ser att du är lite rädd, men du ska se att det går över om du får vara med hästarna ett tag. De är alla mycket snälla om man är snäll mot dem. Man kan säga att de är ärliga.
- Jag har funderat över hur man skall komma upp på hästryggen, de är ju så höga.
Lis tänker att det ser väldigt kul ut när man tittar på dem som rider, de ser ju så glada ut där de sitter i sadeln. Men tänk om hästen sticker iväg då, vad gör man då, det finns ju ingen broms som på cykeln.
Och tänk om hästen stegrar sig...nej idag vill jag inte rida, men en annan dag kanske.
Nu tog Brunte ett par steg närmare den vita hästen som man kallar Angel som är ett femårigt sto, och då skyndade sig Liss att ställa sig bakom Hanna, där kände hon sig trygg.
- Vi går in ett tag och sätter oss och pratar igenom ett par saker, och så får du Liss tänka efter om det här är något för dig, kom så går vi ut ur hagen.
Så går de in och Helena plockar fram en del papper som skall fyllas i, såvida Liss verkligen vill prova på att rida, och om det är Brunte hon vill rida på till en början.
Det blir bestämt att Liss vill prova på detta och snart är man på väg hemåt igen och då man kommer till avtagsvägen ner till Brandalsunds slott åker man i allén nästan ända fram till Corps de logi där adelsmän bott i många generationer. En ägare blev rik på att sälja punsch, Cederlunds punsch, och kunde köpa tre stora gårdar intill varandra, och en var Brandalsund och en annan Berga. Den tredje, var Gerstaberg som också blev den sista som släkten Cederlund ägde. Nu bor man i Stora Håknäs.
Väl framme vid stora huset svängde de åt vänster och åkte ner förbi ladugård och stallar. Efter ytterligare en bit tog de av åt höger och åkte över fälten och var snart ända nere vid Saltsjön där det fanns en fin sandstrand. Medan barnen och Elin badade gick Sigge upp på den gamla borgen som finns där på en höjd. Sundet vid Brandal skulle bevakas från borgen som varit försedd med kanon under sista kriget.
När Sigge kom tillbaka stod barnen och huttrade och deras mamma frotterade dem över deras späda kroppar, nu skulle det smaka gott med choklad och äggmacka.
Solen försvann bakom tallskogen och det var inte svårt att komma igång igen för att komma hem innan det blev mörkt. Tur att solen är uppe nästan hela natten några dagar efter midnatt.
Den här gången valde man att ta tåget från Järna, och efter ett par timmar var man hemma igen...
När Sigge ätit middag med familjen och dragit sig tillbaka till sin fotölj, där han brukade meditera över livet, somnade han och vaknade inte förrän hans son ropade att han ville ha godnattsagan som vanligt.
Långsamt vaknade kroppen och snart satt han vid sängen med en bok i handen. Det var en bok som handlade om Pippi och hennes pappa. Pippi hade ingen mamma, skrev Astrid Lindgren, men det verkade inte som om Pippi saknade henne, hon var ju där uppe i himlen. Det verkade närmare som om himlen fanns helt nära och att Pippi kunde prata med sin mamma. Var det bra ungdomslitteratur att läsa för barn, tänkte Sigge, det är ju bara fantasier. Det där tål nog att tänka på, så funderade han medan han läste färdigt sagan och lillpojken somnade.
Ska barnen få fantasier itutat i sig när de är små? Hur var det med honom själv då han var liten...
När han tänker efter finner han att det var likadant då. Hur är det med oss själva då? Finns Gud?
Det klart att det inte finns någon gud sådan som vi får lära oss i söndagsskolan. Men ändå, vem är gud fader i himlen? En gubbe med långt skägg... knappast. När vi är små är pappa den man som bestämmer, i alla fall har det alltid varit så. När barnet blir tonåring upptäcker han att det finns någon annan pappa som bestämmer övar hans pappa.
Som vuxen blir han medveten om att även den pappan, eller ska vi säga fadern som bestämmer, och så vidare ända upp till Påven i Rom, han som också heter Papa.
Det betyder att vår uppfattning om fadern förändras allt som vårt medvetande växer med åren.
Vad är det då som bestämmer över mig, så tänker Sigge där han ligger bredvid sin son i sängen, boken har han för länge sedan tappat. Chefen, Elin, ungarna, svärmor och så vidare...nu sover han...
men tankarna mal i skallen ytterligare några minuter innan han börjar snarka.
Alla himlakroppar skickar sina strålar mot Sigge och hans lilla familj, och jorden; främst solen och månen. Varför inte kalla allt detta för Gud, som är det beständiga, liksom solen som är gul, eller det gula guldet som ingenting kan förändra...som bevarar sitt värde i alla tider,
liksom ...Gud Fader i Himlen...
www.MilkRiverUniversity.se
www.akterKastellet.jerrylinder.se
www.DigitaliaGalleri.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Jerry´s Ateljé ...
Moffa alias Kamrern alias Fridolin lever i Jerry´s ateljé, ett område i universum som Moffa kallar MiddleMilkDominion. En pytteliten del av denna rymd har namnet Flodområde 63 av Länsstyrelsen i Stockholms län. För att göra det ännu mera invecklat benämner han Långsjön i Mölnbo för MilkRiver, en sjö som träcker sig från Mölnbo till järnvägen mellan Hölö och Vagnhärad. Där finns Arlas Källa (Nådhammar) och på andra sidan sjön finns AkterKastellet där Moffa & Co håller till.
Om vi vecklar ut detta kartblad i folieformat finner vi både fact and fiction. Och vid den tid då Arlas grundare, Hildemar Lidholm och hans bror Wilhelm kom till trakten och grundlade den
internationella rörelsen som gav barnen i Stockholm och ute i världen den mjölk de behövde, föddes två flickebarn helt nära varandra, två virtuella skapelser som vi får följa från första dagen.
De kommer snart att finna på östra sidan av sjön där Ulrik i Dalen bor och Anna i Oxviken ror fram och åter för att träffa sin vän, Johannis i Orrlöt, som bor längre upp i skogen, på andra sidan Svartputten, där Hanna blev lagd som ett offer till Asarna. Men Hanna blev räddad och hamnade i Ömanstorp i Hölö Socken, medan Johannis måste fly för att inte tagas till fånga av länsman som prosten i Hölö kyrka bussat på honom.
Alla utom den gamle mannen, Ulrik i dalen, träffas vid livets slut på ett café i Södertälje stad, där de så småningom upptäcker att de känner varandra sedan långa tider tillbaka.
Då har Anna, vår Vatt-Anna, fått två barn, en pojke och en flicka. Pojken far med Nordenskiöld, som är far till flickan, på Nordostpassagen. Där blir han tillsammans med en av infödingarna och måste promt besöka henne i hennes tält fastän kapten på Vega sagt ifrån att ingen fick lämna båten. När Amoralen, Annas pojke som egentligen heter Aron, kommer ut ur tältet är fartyget redan långt borta, emedan isen äntligen gått upp. Bara någon kilometer längre bort fanns Bering Sund och ett varmare hav.
Amoralen tar sig själv tillbaka till civiliserade trakter och når Katedralen i Köln där han utsvulten och trasigt klädd blir räddad av en kvinna som heter Maria. Med henne får han en dotter som i sin tur föder tvillingar, en pojke och en flicka. Dessa flyger till Siljansnäs i Dalarna och kommer så småningom till Wåhlinge där deras kusin Urban Häradsteater är redaktör för en tidning. Tillsammans
far de med S/S Tage Danielssons Hjärta, ett systerfartyg till Stockholmsbriggen, och seglar in i Medelhavet, till Rom och till Jerusalem. Därefter tar de kurs mot Benin, vars gamla namn är Dahomey, vilket är Jazzens hemvisst.
Så långt har vi fått rapporter av en turkisk bergduva, men ännu får vi vänta på att deras skepp ska dyka upp i våra farvatten, det vill säga utanför Trosa, varifrån hon seglar in i flodområde 63 och uppför Mölnboån och ankrar utanför AkterKastellet...
The Bikers
Nu har Sigge bytt ut sin motorcykel mot tre välutrustade trampcyklar för hela familjen. Har man fru och barn skall man vara med dem, tycks han tänka, barn och ungdomstiden är för alltid förbi. Hans dotter är nu nio år och så har hon en brorsa på fem. Pojken sitter i en sadel bakefter sin pappa och verkar trivas bra med det.
När vi får syn på dem håller de på att ställa cyklarna tillrätta på tåget som skall föra dem till Södertälje Centrum. Därifrån drar de cyklarna på gågatan till det mycket populära Tom Titts, som är en grymt folkkär inrättning som drar både barn och unga till stan.
Mat kan man äta där inne och mätt och belåtna åker man vidare ut genom staden på Järnagatan och Nyköpingsvägen. Vid Södertälje Syd går man in och köper en tidning, ett aftonblad, och sedan cyklar familjen genom Pershagen där det gamla huset som Konsum låg i då morfar Arne var liten numera är alldeles rosa. Härifrån kunde Linnea beställa varor per telefon och få dem hemkörda till torpet de arrenderade av Axelssons. Torpet hette Nytorp, liksom banvaktstugan längre bort mot tunnlarna.
Snart åkte man nerför backen vid Dalkarsberget där det förr fanns en mjölkpall där farbror Emil ställde den färska mjölken och tog tillbaka skummjölk till kalvarna. Allt detta har Arne berättat.
Når uppförsbacken är slut kommer man förbi Vallstugan där en smal väg går in på Brandalsunds ägor. Så kommer en backe som slutar i en brant kurva, Brandalsundskurvan. Där har det hänt många olyckor genom åren. En gång krockade en buss med skolelever där och flera barn dog.
Förbi huvudinfarten till Brandalsunds gods åker de med bra fart och förbi huset på höger sida där det förr var en handelsbod. Vägen in till Mikaelgården åker de förbi idag, men historien om skolan som var helt olika andra skolor ska vi inte missa, bara det att nu börjar man närma sig Hannas stall där hon bedriver terapi med hästar...
Hästar och människor hör ihop. Deras tillit till människan är stor. Men hästar är samtidigt skygga djur
som hellre tar till flykten än stannar och slåss, därför måste man handskas försiktigt med dem så att de inte blir rädda. En sak är dock säkert, hästen är en ärlig kamrat, och därför är ridterapi till gagn för dem som hr dåligt självförtroende. Det är därför Sigge vänder tillbaka till Hanna igen för det var av en slump att han fann det här stallet när han var ute med The Bikers sista gången. Nu är det andra cyklar som gäller, och målet för dagen har nåtts, och dottern skall nu prova på att rida för första gången.
Cyklarna ställer de vid ladan där hästtransporten står och sedan knackar de på hos Hanna som bor i det rödmålade huset. Hanna kommer ut och hälsar och så går de upp till hästhagen där det också finns ett hus med ett rum där man brukar samlas och gå igenom reglerna för terapin.
- Hej, säger Hanna till Sigges dotter som sakta och försiktigt närmar sig den stora bruna nordsvensken, vad heter du min vän.
- Jag heter Lisette, säger hon och smilar lite förläget, men man kallar mig Liss, får man gå in till hästarna nu, de ser snälla ut.
Med små rörelser närmar hon sig hästarna som äter torrt gräs, det man kallar hö, som Hanna lagt ut till dem.
- Man skall inte klappa en häst för löst om man kommer bakifrån, då kan de bli skrämda. Ska man klappa dem ska det vara bestämt utan att vara hårt. Hästarna är skygga av naturen, och flyr hellre än slåss, men passa dig, blir de rädda kan de slå bakut, och då kan man få en riktig lårkaka om man står i vägen.
- Vill du prova att stiga upp på Brunte, nordsvensken som är kastrerad.
- Vad betyder kastrerad, frågade Liss.
- Det betyder att veterinären varit här och skurit i pungen så att pungstenarna har trillat ut. Det läker snart ihop och sedan kan den hästen, som kallas hingst innan den blivit kastrerad, och valack efteråt.
En valack kan inte bli pappa, och han blir ofta mycket lugnare än en hingst.
- Har du bestämt dig nu, frågar Sigge och ser uppmanande på sin dotter, du behöver inte bestämma dig idag om du inte vill. Jag ser att du är lite rädd, men du ska se att det går över om du får vara med hästarna ett tag. De är alla mycket snälla om man är snäll mot dem. Man kan säga att de är ärliga.
- Jag har funderat över hur man skall komma upp på hästryggen, de är ju så höga.
Lis tänker att det ser väldigt kul ut när man tittar på dem som rider, de ser ju så glada ut där de sitter i sadeln. Men tänk om hästen sticker iväg då, vad gör man då, det finns ju ingen broms som på cykeln.
Och tänk om hästen stegrar sig...nej idag vill jag inte rida, men en annan dag kanske.
Nu tog Brunte ett par steg närmare den vita hästen som man kallar Angel som är ett femårigt sto, och då skyndade sig Liss att ställa sig bakom Hanna, där kände hon sig trygg.
- Vi går in ett tag och sätter oss och pratar igenom ett par saker, och så får du Liss tänka efter om det här är något för dig, kom så går vi ut ur hagen.
Så går de in och Helena plockar fram en del papper som skall fyllas i, såvida Liss verkligen vill prova på att rida, och om det är Brunte hon vill rida på till en början.
Det blir bestämt att Liss vill prova på detta och snart är man på väg hemåt igen och då man kommer till avtagsvägen ner till Brandalsunds slott åker man i allén nästan ända fram till Corps de logi där adelsmän bott i många generationer. En ägare blev rik på att sälja punsch, Cederlunds punsch, och kunde köpa tre stora gårdar intill varandra, och en var Brandalsund och en annan Berga. Den tredje, var Gerstaberg som också blev den sista som släkten Cederlund ägde. Nu bor man i Stora Håknäs.
Väl framme vid stora huset svängde de åt vänster och åkte ner förbi ladugård och stallar. Efter ytterligare en bit tog de av åt höger och åkte över fälten och var snart ända nere vid Saltsjön där det fanns en fin sandstrand. Medan barnen och Elin badade gick Sigge upp på den gamla borgen som finns där på en höjd. Sundet vid Brandal skulle bevakas från borgen som varit försedd med kanon under sista kriget.
När Sigge kom tillbaka stod barnen och huttrade och deras mamma frotterade dem över deras späda kroppar, nu skulle det smaka gott med choklad och äggmacka.
Solen försvann bakom tallskogen och det var inte svårt att komma igång igen för att komma hem innan det blev mörkt. Tur att solen är uppe nästan hela natten några dagar efter midnatt.
Den här gången valde man att ta tåget från Järna, och efter ett par timmar var man hemma igen...
När Sigge ätit middag med familjen och dragit sig tillbaka till sin fotölj, där han brukade meditera över livet, somnade han och vaknade inte förrän hans son ropade att han ville ha godnattsagan som vanligt.
Långsamt vaknade kroppen och snart satt han vid sängen med en bok i handen. Det var en bok som handlade om Pippi och hennes pappa. Pippi hade ingen mamma, skrev Astrid Lindgren, men det verkade inte som om Pippi saknade henne, hon var ju där uppe i himlen. Det verkade närmare som om himlen fanns helt nära och att Pippi kunde prata med sin mamma. Var det bra ungdomslitteratur att läsa för barn, tänkte Sigge, det är ju bara fantasier. Det där tål nog att tänka på, så funderade han medan han läste färdigt sagan och lillpojken somnade.
Ska barnen få fantasier itutat i sig när de är små? Hur var det med honom själv då han var liten...
När han tänker efter finner han att det var likadant då. Hur är det med oss själva då? Finns Gud?
Det klart att det inte finns någon gud sådan som vi får lära oss i söndagsskolan. Men ändå, vem är gud fader i himlen? En gubbe med långt skägg... knappast. När vi är små är pappa den man som bestämmer, i alla fall har det alltid varit så. När barnet blir tonåring upptäcker han att det finns någon annan pappa som bestämmer övar hans pappa.
Som vuxen blir han medveten om att även den pappan, eller ska vi säga fadern som bestämmer, och så vidare ända upp till Påven i Rom, han som också heter Papa.
Det betyder att vår uppfattning om fadern förändras allt som vårt medvetande växer med åren.
Vad är det då som bestämmer över mig, så tänker Sigge där han ligger bredvid sin son i sängen, boken har han för länge sedan tappat. Chefen, Elin, ungarna, svärmor och så vidare...nu sover han...
men tankarna mal i skallen ytterligare några minuter innan han börjar snarka.
Alla himlakroppar skickar sina strålar mot Sigge och hans lilla familj, och jorden; främst solen och månen. Varför inte kalla allt detta för Gud, som är det beständiga, liksom solen som är gul, eller det gula guldet som ingenting kan förändra...som bevarar sitt värde i alla tider,
liksom ...Gud Fader i Himlen...
onsdag 2 oktober 2013
Cykelställ på karusell
Ateljé Jerry Linder
www.MilkRiverUniversity.se
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
www.DigitaliaGalleri.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Sigge åkte hem igen längs gamla Riksettan...när han kom på ett krön innan han nådde Brogärde höll han på att åka rakt in i en hjord av hästar. En ung kvinna ledde hästarna över vägen upp till deras utestall där de tillbringade nätterna så här års. På nedsidan av vägen såg han hagar och på en skylt stod det RIDTERAPI med stora bokstäver.
Snabbt som ögat fattade han ett beslut och vände en bit fram på vägen och körde upp till huset och ladan. Han hade tur som kom i rätt ögonblick annars skulle han inte ha sett den hästsvans som försvann uppåt skogen. Han gick ditåt.
Där fanns nu sex hästar, kanske sju som åt torrfoder ur några hinkar. Hästarna kivades om smulerna och när de skulle dricka vatten måste deras skötare, som också var deras ägare, gå emellan för att inte nordsvensken skulle mota bort den stora vita hästen. Så var det jämt, hästar liksom andra djur och människor har en hackordning.
Sigge hälsade på skötaren som presenterade sig som Hanna, och fortsatte att utfodra hästarna medan de konverserade.
Hej, sa Sigge, vad betyder det som står på andra sidan vägen, Ridterapi, är det något som vem som helst kan ta del av. Jag har en dotter som är lite skygg av sig, jag har länge undrat om hon skulle behöva gå i terapi.
Alla kan gå i terapi här hos mig, bara de vågar sitta upp på en häst. De som är handikappade går upp på en särskild ramp som du ser där borta. Du kan väl komma hit med din dotter får vi se hur hon reagerar för hästar, de flesta kan om de bara vill. Kom på lördag, då har jag en tid ledigt.
Sigge åkte vidare mot Södertälje och när han kom till Dalkarlsberget där vägen går ner till Sjöhaga och Glibotorp kom han att tänka på den där killen som körde omkull i Lerhagabacken. Undras hur det gick, den där backen är hemsk, man kan väl förstå varför man förr tog färjan över sjön i stället för att rida eller gå över skogen till Lerhaga och vidare till Tvetaberg.
Ibland blir det inte som man tänkt sig, han körde ner för backen vid Dalkarlsberget och åkte förbi Oxhuvud där Nygrens bodde en gång i tiden. Morfar Arne har berättat att en man som hette Helmer Eriksson har berättat att när han var pojke bodde där en familj som hette Nygren, och att en av pojkarna hamnade i Mölnbo och hade en Gulfmack och verkstad där Johanna numera har sin lilla butik där man åker ut ur samhället på vänster sida. Denne Nygren hette Erik och han hade i sin tur en son som varit verksam i politiken de närmaste decennierna. Det är han som ordnat digital bio i Folkets Hus i Mölnbo. Numera bor en syster till Erik Krafts hustru i det gamla rejäla huset som Arne lekte i då han var en pojke på 13 år. På den tiden hyrde en läkarfamilj huset av Axelsson som i sin tur arrenderade all mark på Oxhuvud av Berga Gård. Läkaren var chefsläkare på Södertälje sjukhus och hette Hjort. De bodde i ett av de gula villorna vid Övre Badparken, ovanför Täppgatan. En vinter då Arne åkte skridskor där träffade han en av pojkarna Hjort och följde med honom hem i deras välutrustade hus. Själv bodde han på Gulagården och delade utdragssoffan i köket med sin ett år yngre syster.
Han kände sig då lite underlägsen läkarsonen, men på landet behärskade han geografin och ledde lekarna. Man for vida ikring på sina cyklar och ibland for man till badplatsen vid Sjöhaga, och då var man nära Sandviken, den plats som Hildemar anvisat som färjeläge en gång i tiden. Hur långt tillbaka, tänkte Sigge där han åkte vidare mot järnvägsövergången.
Den här sista sträckan har man gjort om för att kunna få det nya järnvägsspåret i en tunnel från Lanaren och dit och sedan på nytt dyka in i berget och komma ut närmare Gerstaberg. Arne säger att han filmat inne i tunnlarna när de byggdes.
Vid övergången finns numera klockor som ringer, det gjorde det inte då Arne bodde i torpet på andra sidan. För att komma dit åker man utefter staketet uppför backen och så är man framme vid ett centrum av ett El Dorado för en liten parvel som var sju månader när han första gången kom dit.
Sigge parkerade motorcykeln på östra sidan om järnvägsövergången och tog av sig skinnstället och tog fram en träningsoverall ur packfickan. Han bytte också skor och lade de tunga stövlarna i den andra packfickan. Här borde det inte vara någon fara att lämna hojen och packfickorna några timmar.
Han gick över järnvägen och kom att tänka på den berättelse som hans mormor brukade återkomma till:
- Det var en höst och vi skulle packa ihop allt som skulle med hem till stan. Det var en hel del konserver som jag hade fyllt med mångahanda grönsaker. Potatisland hade vi ett rätt stort vid sidan om vägen upp till stugan, och ett hade vi med färskpotatis där uppe där man också odlade jordgubbar, morötter och rödbetor. Ja mycket hade vi samlat till vintern, och källarskrubben i källarplanet i stan var fullt med konserver, potatis och en stor höganäskruka med ett fat på brukade stå där med saltgurka i.
Det var alltså en hel del som skulle fraktas hem, och så var det trampsymaskinen som alltid kördes fram och tillbaka. På våren brukade jag anlita Dahlin i Pershagen, han hade en stor Volvodroska.
Den här gången kom Henriks bröder Charles och Ingvar med en lånad liten lastbil. De körde fram mot grinden på östra sidan och Ingvar hoppade ur bilen och lossade kedjan som låste grinden tillsammans med ett handtag i en fjäder. Han öppnade grinden och Charles åkte över första spåret och sedan det andra medan Ingvar gav sig på den andra grinden där kedjan satt lite annorlunda. Han kämpade med låsanordningen men kunde inte lösa kedjan från stolpen, och med ens blev de varse att tåg var på väg från Gerstaberghållet.
Vad göra, den första grinden var redan stängd, det hade Charles gjort, och nu hördes tåget komma allt närmare. Normalt brukade tågen blåsa mitt för Gliasjön där det var kurva, och så blåste man för övergång, men nu tjöt tåget hela tiden och jag som visste hur grinden skulle öppnas sprang nerför backen och kom fram just i tid då Charles körde rakt genom grinden och räddade situationen.
Jag fick en chock, sa Linnea, den satt i i flera månader, och folk i Pershagen sa att nu står Axelssons ko på spåret igen. Arne fick springa upp efter verktyger och så lagade man grinden så där. Man kan med fog säga att de kom undan med blotta förskräckelsen...
Närmaste grannen hade fyra pojkar och den äldste köpte sig en motorcykel och körde omkull och skadade ena benet så illa att han blev skadad för livet.
En sommar hade Henrik en lättviktare och körde mellan jobbet i stan och stugan som låg en mil från Södertälje.
Arne hade också några cyklar med motor på. Först en moped då han fyllde 15 år och sedan en riktig motorcykel som gick sönder när han åkt till stugan. Eftersom han köpt den utan lov av sin far ville han inte tala om att den gått sönder, utan gick upp tidigt nästa dag och drog den hela vägen hem till stan; då bodde de i en villa på andra sidan kanalen. Det klart att hans far fick reda på händelsen, men bara det att dra en motorcykel uppför alla backar i en mil, hur kunde han bara, nedför gick det galant.
Det blev aldrig något med den bågen, men snart köpte han en Vespa GS som gick som ett spjut.
Sigge gick över backen där Nytorpstugan står, förbi boden som Arne byggde då han var 13 år och kom ner på åkern. Mellan åkern och järnvägen ligger det bergmassor som man lade upp där då bergskärningen kom till. Längre fram finns stolpar efter en grind och där gick en stig utefter närmsta spåret bort mot Banvaktstugan som också hette Nytorp. Tågen kom med en rasande fart mot stugan, och visste man inte att järnvägen böjde av där kunde man bli livrädd av att stå och titta mot det rasande loket. När det passerat stugan, som låg blott några meter från närmsta spåret, for det med alla vagnarna över Lanaren på en hög bank fram till tunneln; på andra sidan ligger Marielund där jägaren på Bränninge bodde på Arnes tid.
Sigge gick aldrig över spåren utan traskade på utefter staketet som är gjort av ekstolpar och järntråd.
så kom han till skogen. Arne hans gamla morfar har gått där många gånger allt från sina första levnadsår. Det finns en bred stig där fram till sjön, ja inte enda ner ty marken sluttar brant ner mot stranden. När Sigge gick där upptäckte han spår av en bäver som åkt kana nerför slänten. Här och var låg träd som bävern gnagt på. Stigen blir till slut en traktorväg där bonden kört ut virke ur skogen. Lyckligt nog har han använt en gammal metod som heter blädning. Det innebär att man bara tar undan mogna träd här och där, och på det viset går det fortfarande att orientera sig i skogen om man gått där sedan barnsben.
Nu står Sigge där framför grunden till färjkarlens stuga, Hålet kallat. Där bodde "gubben i hålet" en tid, ja den tid då han rodde folk över sjön till andra sidan. Man tror att andra färjeläget var vid Marielund. Går man förbi grunden som knappt är skönjbart nu kommer man ner till Sandviken där det finns en smal väg ner och sedan upp till den bredare traktorvägen som går fram till badplatsen vid Sjöhaga.
Det finns ett gammalt dokument, skrivet av en person för länge sedan. Han skriver att han är född på Västergärde, ett ställe som ligger mellan Gerstaberg och Glibotorp. Han har hört talas om en urgammal led som gick förbi Gerstaberg och tangerade Västergärde och gick vidare över skogen till Sandviken där färjeläget var. Men han hade också hört att vattenytan i sjön en gång för länge sedan låg 4 meter över nuvarande nivå och att vattnet en dag bröt igenom en sandbank så att sjön hamnade tre meter lägre. Den sista metern är skapad vid en sjösänkning som gjordes i början av 1900-talet i samband med en allmän sjösänkning i Stockholms län. 80 % av sjöarna sänktes med ungefär en meter, så även Långsjön i Mölnbo 1891.
Sigge vandrade vidare och kom till hans morfars badplats. Bryggan stod kvar men vassen hade vuxit närmare densamma, det märktes att det inte var särskilt många som badade där nuförtiden.
Går man uppför backen kommer man till det stora utfallsdike som grävdes då Gliasjön sänkter i samma veva som man sänkte Lanaren. Nu gick Sigge utefter staketet på vägen intill Sjöhagas ägor, där Arne kunde möta Stockholms skattedirektör Sandström som hade två pojkar, Anders och Staffan,
Anders var bliven student på den tiden, och Staffan skulle bli. Arne som en gång skulle ta studenten han också, hade inte en aning om att även han skulle få studera tidigare.
Sigge kom fram så att han såg gården Glibotorp, han kunde höra sin morfars berättelser om hästarna och korna som man motade fram där på vägsträckan fram till gården.
Det var en bra bit att mota korna när de gick i hagen vid Västergärde. Men korna går i maklig takt så att djuverna inte gungar alltför häftigt i sidled. Alltid samma ko som går först; kanske hette hon Bojan, vilket var ett vanligt namn på Axelssons kor.
Vågen till Västergärde går rakt fram då man kommer från Glibotorp, men ska man upp mot Riksettan tar man av i nittio grader och åker över trumman där vattnet från Gliasjön rinner ner till Lanaren.
Just där sade Helmer Eriksson att det var en rustbädd förr i tiden för att man skulle komma över, och ungefär där hade han sett Emil Axelsson komma med fyra kor från Bergaholm.
När man sänkte Gliasjön fick man stora arealer att odla, och det var meningen med sänkningen. En femtedel av befolkningen i Sverige migrerade, oftast för att man inte kunde föda sig. till en viss del led folk i Sverige av det förtryck som kyrkan förde.
Sigge vandrar vägen fram och kommer till Bergmans stuga. Det var den familjen som var närmsta grannar. De hyrde Västergärde men av någon anledning fick de inte bo kvar där, och det var då de gjorde nybygge på Lövnäs som var en ruin, ja helt borta på den tiden då Henrik och Linnea arrenderade Nytorp. Bergmans byggde sig en liten stuga, och under tiden bebodde de spannmålsvinden på Västergärde.
Hilmer som växte upp på Västergärde när han var grabb hade mycket att berätta för Arne när denne var hemma hos Hilmer och hans fru i Södertälje. Han berättade att det bodde en gammal gubbe med sin dotter Augusta. Augusta hade mist sitt ena öga vid slagsmål med rallarna när hon söp i lag med dem. Västergärde hade sina ägor ända bort till järnvägen där Sigge gick upp i skogen, alltså nedanför Nytorp. Ett år hade de potatisland där och när potatisarna var färdiga att ta upp märkte man att någon med stora fötter gått och ryckt upp blasten och tjuvat potatis. Det klart att de misstänkte den tjuvaktiga gubben, men då da han att han inte hade så där stora fötter. Men man misstänkte att gubben tagit på sig stora stövlar för att komma undan.
Helmer sa också att Nytorpsgubben och de vid Oxhuvud delade på en Oxe.
Sigge såg upp mot Nytorpstugan med längtansfull min, visst vore det romantiskt att få tillbringa några år där uppe, tänk bara alla underbara kvällar bakom stugan när solen går ner bakom Axelssons bondgård. Så såg han sig noga om och gick över spåren som höll på att kosta hans släktingar livet.
Motorcykeln stod kvar och väntade och skinnkläderna i packfickorna. snart var han uppe på Riksvägen igen på väg mot storstaden. Hans bikergäng hade säkert lämnat Gamla Flickskolan för länge sedan...
Åkte så upp igen för den branta backen till Riksväg nummer ett, som vägen mellan storstäderna hette på den tiden. Körde över närmaste körbanan och fortsatte upp efter Dalkarsberget. det sägs att berget fått sitt namn av att en dalmas störtat utför berget då vägen byggdes. Väl uppe finns antydan till en parkeringsficka där hans morfar arne fick vända då han tog körkortet.
- Nu kan du vända här någon stans sa inspektören, och morfar som cyklat denna vägen sedan han var sju år visste väl var det fanns en bra plats.
Innan han lärde sig cykla fick han åka på pappas pakethållare. Det hände också att Linnea åkte ensam ut till stugan då Henrik jobbade, då hade hon en unge fram och en bak utöver packfickorna fulla med mat. Det var tungt att få allting uppför backarna. En backe upp till bron där järnvägen gick till Tveta, Almnäs och Nykvarn, och en backe upp till Pershagen. I konsumbutiken vid Pershagen brukade hon stanna och handla. Sedan kom en brant backe efter Pershagen och en lång sugande backe ända från Bränningeån och upp till stället där Arne många år efteråt vände då han körde upp för körkort.
Ja det var jobbigt att cykla till sommartorpet, men man älskade att vara där, och först då Arne var 13 år fick familjen råd att skaffa bil, en Volvo 444. Numera skaffar man sig cyklar och bil, vänta ska du få se...
Vi måste här vara medvetna om att det handlar om fact & fiction, allt är inte sant som står här, men kunde väl vara det, vem vet; huvudsaken att viljan att synas och att verka är sant...
Sigge for upp till Gamla Flickskolan på Orionkullen som man sagt och där fanns inga motorcyklar, men Gallerikretsen hade sin lokal öppen så han steg in, klädd i sina läderkläder och hjälmen i hand.
Där inne satt några medlemmar och språkade, och ett par besökare gick runt och tittade på konsten som visades. Han morsade på en konstnär som sa att han hette Göran Pettersson och en annan som var fotograf och som hette Olof Näslund. I lilla rummet fanns en installation av MoffaFridolin, en konstnär som också brukade skriva "Den vandrande vålnaden" i besöksboken, men det var ett tag sedan. Denne fantom hade ställt ut på Café Åsgatan 2 för ett par år sedan, och nu hade han lagt till ett videopoem som presenterade ett svep över staden från Scania till Astra. Han hade också några skisser på en karusäll som cykelställ, som små toppiga negerhyddor utspridda på strategiska platser runt flodområde 63, var ock en rymmande minst tio cyklar som man kunde ta ut och betala hyran av med sitt Visakort. Intressant idé, tyckte Sigge, tog på sig hjälmen och sa adjö...
Gå till nästa inlägg: Resan in i vuxenvärlden...
www.MilkRiverUniversity.se
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
www.DigitaliaGalleri.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Sigge åkte hem igen längs gamla Riksettan...när han kom på ett krön innan han nådde Brogärde höll han på att åka rakt in i en hjord av hästar. En ung kvinna ledde hästarna över vägen upp till deras utestall där de tillbringade nätterna så här års. På nedsidan av vägen såg han hagar och på en skylt stod det RIDTERAPI med stora bokstäver.
Snabbt som ögat fattade han ett beslut och vände en bit fram på vägen och körde upp till huset och ladan. Han hade tur som kom i rätt ögonblick annars skulle han inte ha sett den hästsvans som försvann uppåt skogen. Han gick ditåt.
Där fanns nu sex hästar, kanske sju som åt torrfoder ur några hinkar. Hästarna kivades om smulerna och när de skulle dricka vatten måste deras skötare, som också var deras ägare, gå emellan för att inte nordsvensken skulle mota bort den stora vita hästen. Så var det jämt, hästar liksom andra djur och människor har en hackordning.
Sigge hälsade på skötaren som presenterade sig som Hanna, och fortsatte att utfodra hästarna medan de konverserade.
Hej, sa Sigge, vad betyder det som står på andra sidan vägen, Ridterapi, är det något som vem som helst kan ta del av. Jag har en dotter som är lite skygg av sig, jag har länge undrat om hon skulle behöva gå i terapi.
Alla kan gå i terapi här hos mig, bara de vågar sitta upp på en häst. De som är handikappade går upp på en särskild ramp som du ser där borta. Du kan väl komma hit med din dotter får vi se hur hon reagerar för hästar, de flesta kan om de bara vill. Kom på lördag, då har jag en tid ledigt.
Sigge åkte vidare mot Södertälje och när han kom till Dalkarlsberget där vägen går ner till Sjöhaga och Glibotorp kom han att tänka på den där killen som körde omkull i Lerhagabacken. Undras hur det gick, den där backen är hemsk, man kan väl förstå varför man förr tog färjan över sjön i stället för att rida eller gå över skogen till Lerhaga och vidare till Tvetaberg.
Ibland blir det inte som man tänkt sig, han körde ner för backen vid Dalkarlsberget och åkte förbi Oxhuvud där Nygrens bodde en gång i tiden. Morfar Arne har berättat att en man som hette Helmer Eriksson har berättat att när han var pojke bodde där en familj som hette Nygren, och att en av pojkarna hamnade i Mölnbo och hade en Gulfmack och verkstad där Johanna numera har sin lilla butik där man åker ut ur samhället på vänster sida. Denne Nygren hette Erik och han hade i sin tur en son som varit verksam i politiken de närmaste decennierna. Det är han som ordnat digital bio i Folkets Hus i Mölnbo. Numera bor en syster till Erik Krafts hustru i det gamla rejäla huset som Arne lekte i då han var en pojke på 13 år. På den tiden hyrde en läkarfamilj huset av Axelsson som i sin tur arrenderade all mark på Oxhuvud av Berga Gård. Läkaren var chefsläkare på Södertälje sjukhus och hette Hjort. De bodde i ett av de gula villorna vid Övre Badparken, ovanför Täppgatan. En vinter då Arne åkte skridskor där träffade han en av pojkarna Hjort och följde med honom hem i deras välutrustade hus. Själv bodde han på Gulagården och delade utdragssoffan i köket med sin ett år yngre syster.
Han kände sig då lite underlägsen läkarsonen, men på landet behärskade han geografin och ledde lekarna. Man for vida ikring på sina cyklar och ibland for man till badplatsen vid Sjöhaga, och då var man nära Sandviken, den plats som Hildemar anvisat som färjeläge en gång i tiden. Hur långt tillbaka, tänkte Sigge där han åkte vidare mot järnvägsövergången.
Den här sista sträckan har man gjort om för att kunna få det nya järnvägsspåret i en tunnel från Lanaren och dit och sedan på nytt dyka in i berget och komma ut närmare Gerstaberg. Arne säger att han filmat inne i tunnlarna när de byggdes.
Vid övergången finns numera klockor som ringer, det gjorde det inte då Arne bodde i torpet på andra sidan. För att komma dit åker man utefter staketet uppför backen och så är man framme vid ett centrum av ett El Dorado för en liten parvel som var sju månader när han första gången kom dit.
Sigge parkerade motorcykeln på östra sidan om järnvägsövergången och tog av sig skinnstället och tog fram en träningsoverall ur packfickan. Han bytte också skor och lade de tunga stövlarna i den andra packfickan. Här borde det inte vara någon fara att lämna hojen och packfickorna några timmar.
Han gick över järnvägen och kom att tänka på den berättelse som hans mormor brukade återkomma till:
- Det var en höst och vi skulle packa ihop allt som skulle med hem till stan. Det var en hel del konserver som jag hade fyllt med mångahanda grönsaker. Potatisland hade vi ett rätt stort vid sidan om vägen upp till stugan, och ett hade vi med färskpotatis där uppe där man också odlade jordgubbar, morötter och rödbetor. Ja mycket hade vi samlat till vintern, och källarskrubben i källarplanet i stan var fullt med konserver, potatis och en stor höganäskruka med ett fat på brukade stå där med saltgurka i.
Det var alltså en hel del som skulle fraktas hem, och så var det trampsymaskinen som alltid kördes fram och tillbaka. På våren brukade jag anlita Dahlin i Pershagen, han hade en stor Volvodroska.
Den här gången kom Henriks bröder Charles och Ingvar med en lånad liten lastbil. De körde fram mot grinden på östra sidan och Ingvar hoppade ur bilen och lossade kedjan som låste grinden tillsammans med ett handtag i en fjäder. Han öppnade grinden och Charles åkte över första spåret och sedan det andra medan Ingvar gav sig på den andra grinden där kedjan satt lite annorlunda. Han kämpade med låsanordningen men kunde inte lösa kedjan från stolpen, och med ens blev de varse att tåg var på väg från Gerstaberghållet.
Vad göra, den första grinden var redan stängd, det hade Charles gjort, och nu hördes tåget komma allt närmare. Normalt brukade tågen blåsa mitt för Gliasjön där det var kurva, och så blåste man för övergång, men nu tjöt tåget hela tiden och jag som visste hur grinden skulle öppnas sprang nerför backen och kom fram just i tid då Charles körde rakt genom grinden och räddade situationen.
Jag fick en chock, sa Linnea, den satt i i flera månader, och folk i Pershagen sa att nu står Axelssons ko på spåret igen. Arne fick springa upp efter verktyger och så lagade man grinden så där. Man kan med fog säga att de kom undan med blotta förskräckelsen...
Närmaste grannen hade fyra pojkar och den äldste köpte sig en motorcykel och körde omkull och skadade ena benet så illa att han blev skadad för livet.
En sommar hade Henrik en lättviktare och körde mellan jobbet i stan och stugan som låg en mil från Södertälje.
Arne hade också några cyklar med motor på. Först en moped då han fyllde 15 år och sedan en riktig motorcykel som gick sönder när han åkt till stugan. Eftersom han köpt den utan lov av sin far ville han inte tala om att den gått sönder, utan gick upp tidigt nästa dag och drog den hela vägen hem till stan; då bodde de i en villa på andra sidan kanalen. Det klart att hans far fick reda på händelsen, men bara det att dra en motorcykel uppför alla backar i en mil, hur kunde han bara, nedför gick det galant.
Det blev aldrig något med den bågen, men snart köpte han en Vespa GS som gick som ett spjut.
Sigge gick över backen där Nytorpstugan står, förbi boden som Arne byggde då han var 13 år och kom ner på åkern. Mellan åkern och järnvägen ligger det bergmassor som man lade upp där då bergskärningen kom till. Längre fram finns stolpar efter en grind och där gick en stig utefter närmsta spåret bort mot Banvaktstugan som också hette Nytorp. Tågen kom med en rasande fart mot stugan, och visste man inte att järnvägen böjde av där kunde man bli livrädd av att stå och titta mot det rasande loket. När det passerat stugan, som låg blott några meter från närmsta spåret, for det med alla vagnarna över Lanaren på en hög bank fram till tunneln; på andra sidan ligger Marielund där jägaren på Bränninge bodde på Arnes tid.
Sigge gick aldrig över spåren utan traskade på utefter staketet som är gjort av ekstolpar och järntråd.
så kom han till skogen. Arne hans gamla morfar har gått där många gånger allt från sina första levnadsår. Det finns en bred stig där fram till sjön, ja inte enda ner ty marken sluttar brant ner mot stranden. När Sigge gick där upptäckte han spår av en bäver som åkt kana nerför slänten. Här och var låg träd som bävern gnagt på. Stigen blir till slut en traktorväg där bonden kört ut virke ur skogen. Lyckligt nog har han använt en gammal metod som heter blädning. Det innebär att man bara tar undan mogna träd här och där, och på det viset går det fortfarande att orientera sig i skogen om man gått där sedan barnsben.
Nu står Sigge där framför grunden till färjkarlens stuga, Hålet kallat. Där bodde "gubben i hålet" en tid, ja den tid då han rodde folk över sjön till andra sidan. Man tror att andra färjeläget var vid Marielund. Går man förbi grunden som knappt är skönjbart nu kommer man ner till Sandviken där det finns en smal väg ner och sedan upp till den bredare traktorvägen som går fram till badplatsen vid Sjöhaga.
Det finns ett gammalt dokument, skrivet av en person för länge sedan. Han skriver att han är född på Västergärde, ett ställe som ligger mellan Gerstaberg och Glibotorp. Han har hört talas om en urgammal led som gick förbi Gerstaberg och tangerade Västergärde och gick vidare över skogen till Sandviken där färjeläget var. Men han hade också hört att vattenytan i sjön en gång för länge sedan låg 4 meter över nuvarande nivå och att vattnet en dag bröt igenom en sandbank så att sjön hamnade tre meter lägre. Den sista metern är skapad vid en sjösänkning som gjordes i början av 1900-talet i samband med en allmän sjösänkning i Stockholms län. 80 % av sjöarna sänktes med ungefär en meter, så även Långsjön i Mölnbo 1891.
Sigge vandrade vidare och kom till hans morfars badplats. Bryggan stod kvar men vassen hade vuxit närmare densamma, det märktes att det inte var särskilt många som badade där nuförtiden.
Går man uppför backen kommer man till det stora utfallsdike som grävdes då Gliasjön sänkter i samma veva som man sänkte Lanaren. Nu gick Sigge utefter staketet på vägen intill Sjöhagas ägor, där Arne kunde möta Stockholms skattedirektör Sandström som hade två pojkar, Anders och Staffan,
Anders var bliven student på den tiden, och Staffan skulle bli. Arne som en gång skulle ta studenten han också, hade inte en aning om att även han skulle få studera tidigare.
Sigge kom fram så att han såg gården Glibotorp, han kunde höra sin morfars berättelser om hästarna och korna som man motade fram där på vägsträckan fram till gården.
Det var en bra bit att mota korna när de gick i hagen vid Västergärde. Men korna går i maklig takt så att djuverna inte gungar alltför häftigt i sidled. Alltid samma ko som går först; kanske hette hon Bojan, vilket var ett vanligt namn på Axelssons kor.
Vågen till Västergärde går rakt fram då man kommer från Glibotorp, men ska man upp mot Riksettan tar man av i nittio grader och åker över trumman där vattnet från Gliasjön rinner ner till Lanaren.
Just där sade Helmer Eriksson att det var en rustbädd förr i tiden för att man skulle komma över, och ungefär där hade han sett Emil Axelsson komma med fyra kor från Bergaholm.
När man sänkte Gliasjön fick man stora arealer att odla, och det var meningen med sänkningen. En femtedel av befolkningen i Sverige migrerade, oftast för att man inte kunde föda sig. till en viss del led folk i Sverige av det förtryck som kyrkan förde.
Sigge vandrar vägen fram och kommer till Bergmans stuga. Det var den familjen som var närmsta grannar. De hyrde Västergärde men av någon anledning fick de inte bo kvar där, och det var då de gjorde nybygge på Lövnäs som var en ruin, ja helt borta på den tiden då Henrik och Linnea arrenderade Nytorp. Bergmans byggde sig en liten stuga, och under tiden bebodde de spannmålsvinden på Västergärde.
Hilmer som växte upp på Västergärde när han var grabb hade mycket att berätta för Arne när denne var hemma hos Hilmer och hans fru i Södertälje. Han berättade att det bodde en gammal gubbe med sin dotter Augusta. Augusta hade mist sitt ena öga vid slagsmål med rallarna när hon söp i lag med dem. Västergärde hade sina ägor ända bort till järnvägen där Sigge gick upp i skogen, alltså nedanför Nytorp. Ett år hade de potatisland där och när potatisarna var färdiga att ta upp märkte man att någon med stora fötter gått och ryckt upp blasten och tjuvat potatis. Det klart att de misstänkte den tjuvaktiga gubben, men då da han att han inte hade så där stora fötter. Men man misstänkte att gubben tagit på sig stora stövlar för att komma undan.
Helmer sa också att Nytorpsgubben och de vid Oxhuvud delade på en Oxe.
Sigge såg upp mot Nytorpstugan med längtansfull min, visst vore det romantiskt att få tillbringa några år där uppe, tänk bara alla underbara kvällar bakom stugan när solen går ner bakom Axelssons bondgård. Så såg han sig noga om och gick över spåren som höll på att kosta hans släktingar livet.
Motorcykeln stod kvar och väntade och skinnkläderna i packfickorna. snart var han uppe på Riksvägen igen på väg mot storstaden. Hans bikergäng hade säkert lämnat Gamla Flickskolan för länge sedan...
Åkte så upp igen för den branta backen till Riksväg nummer ett, som vägen mellan storstäderna hette på den tiden. Körde över närmaste körbanan och fortsatte upp efter Dalkarsberget. det sägs att berget fått sitt namn av att en dalmas störtat utför berget då vägen byggdes. Väl uppe finns antydan till en parkeringsficka där hans morfar arne fick vända då han tog körkortet.
- Nu kan du vända här någon stans sa inspektören, och morfar som cyklat denna vägen sedan han var sju år visste väl var det fanns en bra plats.
Innan han lärde sig cykla fick han åka på pappas pakethållare. Det hände också att Linnea åkte ensam ut till stugan då Henrik jobbade, då hade hon en unge fram och en bak utöver packfickorna fulla med mat. Det var tungt att få allting uppför backarna. En backe upp till bron där järnvägen gick till Tveta, Almnäs och Nykvarn, och en backe upp till Pershagen. I konsumbutiken vid Pershagen brukade hon stanna och handla. Sedan kom en brant backe efter Pershagen och en lång sugande backe ända från Bränningeån och upp till stället där Arne många år efteråt vände då han körde upp för körkort.
Ja det var jobbigt att cykla till sommartorpet, men man älskade att vara där, och först då Arne var 13 år fick familjen råd att skaffa bil, en Volvo 444. Numera skaffar man sig cyklar och bil, vänta ska du få se...
Vi måste här vara medvetna om att det handlar om fact & fiction, allt är inte sant som står här, men kunde väl vara det, vem vet; huvudsaken att viljan att synas och att verka är sant...
Sigge for upp till Gamla Flickskolan på Orionkullen som man sagt och där fanns inga motorcyklar, men Gallerikretsen hade sin lokal öppen så han steg in, klädd i sina läderkläder och hjälmen i hand.
Där inne satt några medlemmar och språkade, och ett par besökare gick runt och tittade på konsten som visades. Han morsade på en konstnär som sa att han hette Göran Pettersson och en annan som var fotograf och som hette Olof Näslund. I lilla rummet fanns en installation av MoffaFridolin, en konstnär som också brukade skriva "Den vandrande vålnaden" i besöksboken, men det var ett tag sedan. Denne fantom hade ställt ut på Café Åsgatan 2 för ett par år sedan, och nu hade han lagt till ett videopoem som presenterade ett svep över staden från Scania till Astra. Han hade också några skisser på en karusäll som cykelställ, som små toppiga negerhyddor utspridda på strategiska platser runt flodområde 63, var ock en rymmande minst tio cyklar som man kunde ta ut och betala hyran av med sitt Visakort. Intressant idé, tyckte Sigge, tog på sig hjälmen och sa adjö...
Gå till nästa inlägg: Resan in i vuxenvärlden...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)