Ateljé Jerry Linder
www.MilkRiverUniversity.se
www.akterKastellet.jerrylinder.se
www.DigitaliaGalleri.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Jerry´s Ateljé ...
Moffa alias Kamrern alias Fridolin lever i Jerry´s ateljé, ett område i universum som Moffa kallar MiddleMilkDominion. En pytteliten del av denna rymd har namnet Flodområde 63 av Länsstyrelsen i Stockholms län. För att göra det ännu mera invecklat benämner han Långsjön i Mölnbo för MilkRiver, en sjö som träcker sig från Mölnbo till järnvägen mellan Hölö och Vagnhärad. Där finns Arlas Källa (Nådhammar) och på andra sidan sjön finns AkterKastellet där Moffa & Co håller till.
Om vi vecklar ut detta kartblad i folieformat finner vi både fact and fiction. Och vid den tid då Arlas grundare, Hildemar Lidholm och hans bror Wilhelm kom till trakten och grundlade den
internationella rörelsen som gav barnen i Stockholm och ute i världen den mjölk de behövde, föddes två flickebarn helt nära varandra, två virtuella skapelser som vi får följa från första dagen.
De kommer snart att finna på östra sidan av sjön där Ulrik i Dalen bor och Anna i Oxviken ror fram och åter för att träffa sin vän, Johannis i Orrlöt, som bor längre upp i skogen, på andra sidan Svartputten, där Hanna blev lagd som ett offer till Asarna. Men Hanna blev räddad och hamnade i Ömanstorp i Hölö Socken, medan Johannis måste fly för att inte tagas till fånga av länsman som prosten i Hölö kyrka bussat på honom.
Alla utom den gamle mannen, Ulrik i dalen, träffas vid livets slut på ett café i Södertälje stad, där de så småningom upptäcker att de känner varandra sedan långa tider tillbaka.
Då har Anna, vår Vatt-Anna, fått två barn, en pojke och en flicka. Pojken far med Nordenskiöld, som är far till flickan, på Nordostpassagen. Där blir han tillsammans med en av infödingarna och måste promt besöka henne i hennes tält fastän kapten på Vega sagt ifrån att ingen fick lämna båten. När Amoralen, Annas pojke som egentligen heter Aron, kommer ut ur tältet är fartyget redan långt borta, emedan isen äntligen gått upp. Bara någon kilometer längre bort fanns Bering Sund och ett varmare hav.
Amoralen tar sig själv tillbaka till civiliserade trakter och når Katedralen i Köln där han utsvulten och trasigt klädd blir räddad av en kvinna som heter Maria. Med henne får han en dotter som i sin tur föder tvillingar, en pojke och en flicka. Dessa flyger till Siljansnäs i Dalarna och kommer så småningom till Wåhlinge där deras kusin Urban Häradsteater är redaktör för en tidning. Tillsammans
far de med S/S Tage Danielssons Hjärta, ett systerfartyg till Stockholmsbriggen, och seglar in i Medelhavet, till Rom och till Jerusalem. Därefter tar de kurs mot Benin, vars gamla namn är Dahomey, vilket är Jazzens hemvisst.
Så långt har vi fått rapporter av en turkisk bergduva, men ännu får vi vänta på att deras skepp ska dyka upp i våra farvatten, det vill säga utanför Trosa, varifrån hon seglar in i flodområde 63 och uppför Mölnboån och ankrar utanför AkterKastellet...
The Bikers
Nu har Sigge bytt ut sin motorcykel mot tre välutrustade trampcyklar för hela familjen. Har man fru och barn skall man vara med dem, tycks han tänka, barn och ungdomstiden är för alltid förbi. Hans dotter är nu nio år och så har hon en brorsa på fem. Pojken sitter i en sadel bakefter sin pappa och verkar trivas bra med det.
När vi får syn på dem håller de på att ställa cyklarna tillrätta på tåget som skall föra dem till Södertälje Centrum. Därifrån drar de cyklarna på gågatan till det mycket populära Tom Titts, som är en grymt folkkär inrättning som drar både barn och unga till stan.
Mat kan man äta där inne och mätt och belåtna åker man vidare ut genom staden på Järnagatan och Nyköpingsvägen. Vid Södertälje Syd går man in och köper en tidning, ett aftonblad, och sedan cyklar familjen genom Pershagen där det gamla huset som Konsum låg i då morfar Arne var liten numera är alldeles rosa. Härifrån kunde Linnea beställa varor per telefon och få dem hemkörda till torpet de arrenderade av Axelssons. Torpet hette Nytorp, liksom banvaktstugan längre bort mot tunnlarna.
Snart åkte man nerför backen vid Dalkarsberget där det förr fanns en mjölkpall där farbror Emil ställde den färska mjölken och tog tillbaka skummjölk till kalvarna. Allt detta har Arne berättat.
Når uppförsbacken är slut kommer man förbi Vallstugan där en smal väg går in på Brandalsunds ägor. Så kommer en backe som slutar i en brant kurva, Brandalsundskurvan. Där har det hänt många olyckor genom åren. En gång krockade en buss med skolelever där och flera barn dog.
Förbi huvudinfarten till Brandalsunds gods åker de med bra fart och förbi huset på höger sida där det förr var en handelsbod. Vägen in till Mikaelgården åker de förbi idag, men historien om skolan som var helt olika andra skolor ska vi inte missa, bara det att nu börjar man närma sig Hannas stall där hon bedriver terapi med hästar...
Hästar och människor hör ihop. Deras tillit till människan är stor. Men hästar är samtidigt skygga djur
som hellre tar till flykten än stannar och slåss, därför måste man handskas försiktigt med dem så att de inte blir rädda. En sak är dock säkert, hästen är en ärlig kamrat, och därför är ridterapi till gagn för dem som hr dåligt självförtroende. Det är därför Sigge vänder tillbaka till Hanna igen för det var av en slump att han fann det här stallet när han var ute med The Bikers sista gången. Nu är det andra cyklar som gäller, och målet för dagen har nåtts, och dottern skall nu prova på att rida för första gången.
Cyklarna ställer de vid ladan där hästtransporten står och sedan knackar de på hos Hanna som bor i det rödmålade huset. Hanna kommer ut och hälsar och så går de upp till hästhagen där det också finns ett hus med ett rum där man brukar samlas och gå igenom reglerna för terapin.
- Hej, säger Hanna till Sigges dotter som sakta och försiktigt närmar sig den stora bruna nordsvensken, vad heter du min vän.
- Jag heter Lisette, säger hon och smilar lite förläget, men man kallar mig Liss, får man gå in till hästarna nu, de ser snälla ut.
Med små rörelser närmar hon sig hästarna som äter torrt gräs, det man kallar hö, som Hanna lagt ut till dem.
- Man skall inte klappa en häst för löst om man kommer bakifrån, då kan de bli skrämda. Ska man klappa dem ska det vara bestämt utan att vara hårt. Hästarna är skygga av naturen, och flyr hellre än slåss, men passa dig, blir de rädda kan de slå bakut, och då kan man få en riktig lårkaka om man står i vägen.
- Vill du prova att stiga upp på Brunte, nordsvensken som är kastrerad.
- Vad betyder kastrerad, frågade Liss.
- Det betyder att veterinären varit här och skurit i pungen så att pungstenarna har trillat ut. Det läker snart ihop och sedan kan den hästen, som kallas hingst innan den blivit kastrerad, och valack efteråt.
En valack kan inte bli pappa, och han blir ofta mycket lugnare än en hingst.
- Har du bestämt dig nu, frågar Sigge och ser uppmanande på sin dotter, du behöver inte bestämma dig idag om du inte vill. Jag ser att du är lite rädd, men du ska se att det går över om du får vara med hästarna ett tag. De är alla mycket snälla om man är snäll mot dem. Man kan säga att de är ärliga.
- Jag har funderat över hur man skall komma upp på hästryggen, de är ju så höga.
Lis tänker att det ser väldigt kul ut när man tittar på dem som rider, de ser ju så glada ut där de sitter i sadeln. Men tänk om hästen sticker iväg då, vad gör man då, det finns ju ingen broms som på cykeln.
Och tänk om hästen stegrar sig...nej idag vill jag inte rida, men en annan dag kanske.
Nu tog Brunte ett par steg närmare den vita hästen som man kallar Angel som är ett femårigt sto, och då skyndade sig Liss att ställa sig bakom Hanna, där kände hon sig trygg.
- Vi går in ett tag och sätter oss och pratar igenom ett par saker, och så får du Liss tänka efter om det här är något för dig, kom så går vi ut ur hagen.
Så går de in och Helena plockar fram en del papper som skall fyllas i, såvida Liss verkligen vill prova på att rida, och om det är Brunte hon vill rida på till en början.
Det blir bestämt att Liss vill prova på detta och snart är man på väg hemåt igen och då man kommer till avtagsvägen ner till Brandalsunds slott åker man i allén nästan ända fram till Corps de logi där adelsmän bott i många generationer. En ägare blev rik på att sälja punsch, Cederlunds punsch, och kunde köpa tre stora gårdar intill varandra, och en var Brandalsund och en annan Berga. Den tredje, var Gerstaberg som också blev den sista som släkten Cederlund ägde. Nu bor man i Stora Håknäs.
Väl framme vid stora huset svängde de åt vänster och åkte ner förbi ladugård och stallar. Efter ytterligare en bit tog de av åt höger och åkte över fälten och var snart ända nere vid Saltsjön där det fanns en fin sandstrand. Medan barnen och Elin badade gick Sigge upp på den gamla borgen som finns där på en höjd. Sundet vid Brandal skulle bevakas från borgen som varit försedd med kanon under sista kriget.
När Sigge kom tillbaka stod barnen och huttrade och deras mamma frotterade dem över deras späda kroppar, nu skulle det smaka gott med choklad och äggmacka.
Solen försvann bakom tallskogen och det var inte svårt att komma igång igen för att komma hem innan det blev mörkt. Tur att solen är uppe nästan hela natten några dagar efter midnatt.
Den här gången valde man att ta tåget från Järna, och efter ett par timmar var man hemma igen...
När Sigge ätit middag med familjen och dragit sig tillbaka till sin fotölj, där han brukade meditera över livet, somnade han och vaknade inte förrän hans son ropade att han ville ha godnattsagan som vanligt.
Långsamt vaknade kroppen och snart satt han vid sängen med en bok i handen. Det var en bok som handlade om Pippi och hennes pappa. Pippi hade ingen mamma, skrev Astrid Lindgren, men det verkade inte som om Pippi saknade henne, hon var ju där uppe i himlen. Det verkade närmare som om himlen fanns helt nära och att Pippi kunde prata med sin mamma. Var det bra ungdomslitteratur att läsa för barn, tänkte Sigge, det är ju bara fantasier. Det där tål nog att tänka på, så funderade han medan han läste färdigt sagan och lillpojken somnade.
Ska barnen få fantasier itutat i sig när de är små? Hur var det med honom själv då han var liten...
När han tänker efter finner han att det var likadant då. Hur är det med oss själva då? Finns Gud?
Det klart att det inte finns någon gud sådan som vi får lära oss i söndagsskolan. Men ändå, vem är gud fader i himlen? En gubbe med långt skägg... knappast. När vi är små är pappa den man som bestämmer, i alla fall har det alltid varit så. När barnet blir tonåring upptäcker han att det finns någon annan pappa som bestämmer övar hans pappa.
Som vuxen blir han medveten om att även den pappan, eller ska vi säga fadern som bestämmer, och så vidare ända upp till Påven i Rom, han som också heter Papa.
Det betyder att vår uppfattning om fadern förändras allt som vårt medvetande växer med åren.
Vad är det då som bestämmer över mig, så tänker Sigge där han ligger bredvid sin son i sängen, boken har han för länge sedan tappat. Chefen, Elin, ungarna, svärmor och så vidare...nu sover han...
men tankarna mal i skallen ytterligare några minuter innan han börjar snarka.
Alla himlakroppar skickar sina strålar mot Sigge och hans lilla familj, och jorden; främst solen och månen. Varför inte kalla allt detta för Gud, som är det beständiga, liksom solen som är gul, eller det gula guldet som ingenting kan förändra...som bevarar sitt värde i alla tider,
liksom ...Gud Fader i Himlen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar